Föll jag mellan stolarna-igen?

Psykiatrin är sjuk. Den kan verkligen vara som ett blödande sår. Eller så är den det som gör att det ibland svider extra mycket i människors sår, när människor visar sin sårbarhet, sina sår och sedan… svider det ännu mer. Människor glöms bort. Människor faller mellan stolar. Det skrivs ut mediciner som folk inte ens av olika anledningar bör äta. En själv ska vara uppmärksam, nog frisk för att upptäcka misstagen som sker. En själv ska ha sinnesnärvaro nog att inte hämta ut mediciner som en inte bör ha. Människors rop på hjälp negligeras för att en inte verkar nog sjuk.

I våras, närmare bestämt i maj, sade läkaren jag då träffade att vi kommer att ses igen om en månad.  En relativt snabb uppföljning lät ju bra. Han lämnar ingen åt sig själv. Tiden gick. Och gick. Jag ringde och ringde och ringde. Jag skulle vänta. Och jag väntade och väntade. Till sist pratade jag med en sköterska under hösten. ”Det verkar visst som att du har fallit mellan stolarna.” Hon beklagade att läkaren sagt så till mig, ”han säger tyvärr så till alla.” Den läkaren har jag fortfarande varken sett eller hört något av.

Inom vilken annan verksamhet inom sjukvården kan en patient ringa in själv, berätta om sådant som händer och som verkligen är riktigt, riktigt allvarligt, men ändå få svaret att det inte finns någon tid för att träffa någon, att de ringer upp en annan dag, om två tre dagar sådär. Men att det ju är jättebra att en ringer.

Och jag själv som i höstas ringde, ringde och ringde…. i flera veckor. Jag fick höra att jag står på kö, att jag väntar på att få träffa någon, att jag ju gjort det länge nu. Jag var öppen, ärlig, för att inte säga brutalt ärlig.  Jag kan inte i min värld förstå att sjukvården bara kunde be mig vänta… och vänta och vänta. Jag behövde dem nu. Nu. Inte imorgon. Eller om några veckor… eller månader. Jag väntar fortfarande. ”Du gör allting rätt Jenny. Du ringer, du berättar och du hör av dig igen och igen.”  Till slut kunde jag inte hålla tyst längre. Till slut ville jag inte hålla tyst längre. Hennes beröm fungerar inte. Fungerade inte som några plåster på såren. Jag behövde få det sagt.

”Ni leker ju med människors liv.  Ni har ingen  aning om den ni pratar med kommer att svara när ni väl ringer upp. Ni har ju chansen att hjälpa människor som själva ringer och ber om hjälp. Ni har ingen aning om det är för sent, när det väl finns tid.

Inom vilken annan del av sjukvården negligeras patienters sjukdom på grund av att de inte ser tillräckligt sjuka ut (eller inte sjuka alls), för att sjukdomen inte syns utanpå. Den där frakturen som bara syns på röntgen, den är en angelägen på att lyckas upptäcka om den finns, för patienten har uppenbart väldigt ont. Det måste undersökas närmare. Den smärtan måste bero på något. Inom sjukvården borde det vara en självklarhet att ha kännedom om att allt inte syns utanpå, men att det ändå kan finnas. Sjukdom syns inte alltid, men kan vara så allvarlig ändå. Det modet och den ansträngningen som krävs för att söka hjälp, sträcka ut sin hand-den är enorm. Besvikelsen över att möta kalla handen, den är ännu större än så. Det sveket försvårar ens tillit till sjukvården och minskar ens vilja att försöka igen.

Inom vilken annan del av sjukvården skickas en person med ett livshotande tillstånd hem för att hen har en mamma som ju är så duktig och stark. Hur stark är en mamma i stunder när hennes barn precis varit nära döden? Hur stark är en mamma som har ett barn i sin närhet som varit nära att avsluta livet? Psykiatrin leker med människors liv. Den leken är livsfarlig.

Förresten. Jag ringde till närpsykiatrin i onsdags för drygt två veckor sedan. Behövde få kontakt med min läkare. Behövde få lite råd kring vissa saker. ”Vi tar upp det här på ronden på fredag så ringer vi upp dig”. Jättebra, svarade jag. Och så lade vi på. Nu har det gått två veckor sedan det där samtalet. Ingen har hört av sig. Föll jag precis mellan stolarna igen?Människor faller mellan de så kallade stolarna igen och igen och igen. Vi faller hårt. En del faller så hårt och landar så illa att de aldrig någonsin mer reser sig igen. Ingen svarar när telefonen äntligen ringer.

Det måste vara dags nu, att ta även i den här frågan. På riktigt. Jag älskar allt engagemang som finns runt om i landet för olika frågor, för utsatta grupper, för mänskliga rättigheter, för barn och för vuxna, alla galor till förmån för allt från diabetes till cancer. Det är viktigt och bra. Men psykiatrin blöder. Nu är det dags att människor vågar ta i även den här frågan. Jag inser att det här är lite smutsigt. Skammen är fortfarande rätt stor. Folk som faktiskt inte har en aning pratar illa om mediciner och tror att det handlar om att rycka upp sig. Det snackas ännu om lyckopiller, som om en tablett vore något magiskt som är lösningen på allt. Det är bara något psykiskt, som väl snart går över. Men det här är sjukdomar som måste tas på allvar. Psykiatrin är viktig i ett modernt samhälle. Jag fattar att det inte är en så attraktiv fråga, inte riktig populärt att ta i. Men visst är det dags nu. Allt för att minska skammen och ge människor rätt till sjukvård-oavsett vilken typ av sjukdom det handlar om.

Läs också det här inlägget om samma ämne.

Bild: Pixabay.com

2 kommentarer

  1. Lisbet

    Kunde inte skrivit det bättre själv. Har också trillat mellan stolarna. Jag är liksom för frisk eller nått. De håller inte ens de mål de själv sätter upp. Informationen mellan personal verkar vara noll. Har en del jag skulle kunna berätta, men det här är din tråd.
    Du beskriver problemet så bra och så tydligt.
    Starkt av dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *