Jag är inte ensam.

 

”Den stora utmaningen kan vara att ta emot de händer som sträcker sig mot en och kanske faktiskt är beredda att ge en det en behöver. Ensam är inte alls alltid stark. Att våga vara bräcklig inför någon annan, att visa sin skörhet, sina kantstötta delar-det kan kräva sin styrka. Kanske är en inte alltid så ensam som en känner sig.”

 

Vissa dagar när livet känns svårt känner mig väldigt ensam. Somliga vänder en ryggen. Somliga låtsas nästan som att en inte finns. Men somliga står lika stadigt på marken som vanligt. Somliga visar att de verkligen, verkligen finns där. No matter what. Min största utmaning är att säga ja, istället för att säga tack, men nej tack-jag vill vara ensam.

Ensam är inte alls alltid stark. Det finns väl egentligen inget beundransvärt i sig i att stöta bort andra och bevisa för sig och andra att en klarar sig själv. För så är det inte. Det finns stunder i livet när en verkligen skulle klara sig själv bättre tillsammans med andra. Och jag är inte ensam. Jag är verkligen inte ensam. Det är så fint att se det-inse det. Det finns flera personer i min närhet som sträcker ut sina händer, så mycket de bara kan. Jag ska försöka ta steget att fatta deras händer och säga ja istället för nej.

Jag tror att när vi öppnar vår dörr för andra, även dörren där det kantstötta och svåra blir synligt, kommer vi långt. Vi kan komma framåt lite fortare och vägen mot något bättre kan bli lite mindre tung att ta sig fram längs. Vi kan komma närmare varandra. Ansträngningen som krävs för att få upp den där dörren kan vara mödosam, men jag är rätt säker på att det är väl värt det-första steget är att inse att jag inte är ensam. Det kan vara en utmaning är att inte vända ryggen till. Att våga öppna min dörr. Våga välkomna hjälpen som erbjuds och våga ta emot stödet.

Bild: Pixabay.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *