Så bra att du söker hjälp-men du måste vänta och vänta.

Så här är det. Jag har väntat på en uppföljning på mitt senaste läkarbesök så länge. Jag har väntat och väntat och verkligen känt mig ihopklämd mellan två stolar-och sedan föll jag ner med en väldig duns. En sköterska sade precis så till mig en dag i telefonen för någon vecka sedan. ”Jenny, det verkar som att du fallit mellan stolarna”. Lika bra som det var att de medgav misstaget, lika dåligt kändes det att det verkligen var så. Jag var missad. Bortglömd. De tillät mig falla. Och falla och falla. Och falla.

Jag har ringt och ringt. Förklarat och förtydligat. Varit så tydligt jag någonsin har kunnat och berättat sådant som jag aldrig trodde de kunde få höra utan att ge mig en tid. Och det snabbt. Men jag fick hela tiden höra: ”Du gör allting rätt, Jenny.  Du ber om hjälp och det är jättebra att du gör det.” Men sedan kom det som gjorde de där första orden helt meningslösa. Det gjorde nästan ont att få beröm för att jag gjorde allting så rätt-för det spelade verkligen ingen roll. ”Du står på väntelistan sedan i våras. Jag ser att du har väntat sedan i våras, men jag kan inte säga är du får en tid” Så här är det, att stå på väntelista hjälper ingenting när det är nu en behöver få träffa någon. Att få beröm för att en gör allting rätt hjälper ingenting när en ändå inte får gehör det en ber om hjälp med.

Att ringa och ringa och ringa och förklara att en inte mår bra, att en behöver träffa någon och en vill ha en uppföljning på det läkarbesöket en hade i våras-med en läkare som sade ” vi syns om en månad” men inte få höra annat än det bara är att vänta som gäller kan få en rätt så uppgiven.

Jag har funderat mycket kring det här. Om jag hade ringt och förklarat att jag varit med om en olycka, att jag slagit upp ett rejält sår som jag ville att någon skulle kolla på, hade jag då fått höra att jag måste vänta och vänta och vänta? Skulle de skriva upp mitt namn på en väntelista och bett mig vänta? Eller om jag hade haft en fraktur någonstans i kroppen, en gång blivit gipsad och sedan fick löfte om uppföljning efter en månad, skulle jag då få vänta i fem månader? Om jag hade haft kontakt med en särskilt mottagning sedan tidigare, fått träffa personer från olika yrkeskategorier som alla konstaterar vilken problematik det handlar om-om jag sedan hör av mig och förklarar att jag blivit allt sämre igen, skulle jag få höra att jag måste vänta? Och vänta och vänta och vänta-i fem månader.

Under våren träffade jag flera personer från olika yrkeskategorier. Jag träffade en läkare som skrev ut en ny typ av medicin. Hen lovade mig uppföljning om en månad. Jag hörde aldrig något mer. Jag fick höra att jag skulle få träffa andra personer inom denna verksamhet. I höstas hade jag väntat och väntat. Till slut insåg jag att jag måste höra av mig igen. Jag behövde det. Jag mådde allt sämre. En ska ta ansvar för sin hälsa. En ska söka hjälp när det är nödvändigt. Så sägs det och så bör en göra. Ta ansvar. Våga. Så jag ringde, ringde och ringde. Var tydlig. Övertydlig. Jag berättade saker som jag trodde skulle räcka för att jag skulle få en tid och träffa någon, få en uppföljning. Men inget hände annat än att jag fick beröm över hur bra det var att jag gjorde allting rätt-och att jag fick höra att jag ju står på väntelista sen i våras. Ridå ner.

Hur många drabbas av det här? Hur många orkar inte vänta längre? Hur många svarar inte i telefonen när någon väl ringer för att meddela att det äntligen finns en tid avsatt för en? Jag sade det också en dag till sköterskan i telefonen-ni leker med människors liv. När en människa ringer och ber om hjälp, tänk vilken chans ni har att fånga upp den här personen. Det är inte försvarbart det här, fick jag höra. Men det är så här. Tyvärr.

Det finns så, så många som inte orkar ringa och ringa såsom jag har gjort i höst. De vågar inte. Eller orkar inte. Det är så djupt ledsamt och tragiskt att det fungerar så här illa. Jag är så genuint ledsen för alla kämpande människors skull, för alla som känner sig avvisade, för alla de som inte längre orkar be om hjälp igen och igen. Jag är så ledsen för att som är helt ensamma, för att de som inte har nära vänner att dela sina innersta tankar med. För de som inte har någon närstående som kan komma till dem när de krisar som mest.

Jag blir så genuint ledsen över att det 2017 ska gå till så här inom psykiatrin. Att det ska vara sån skillnad på att ha ont i själen jämfört med ont i kroppen. Allt som finns syns inte. Allt som gör ont hos en människa går verkligen inte att se med blotta ögat.

Ni  som är ansvariga för sjukvården i vårt land måste ju ändå börja ta ansvar och börja begripa att det förhåller sig så här. Ni måste börja lyssna på oss som har berättelser att förmedla. Ni måste tro på oss och tro på de närstående. Vill ni bidra till att minska skammen för psykisk ohälsa måste ni också börja prioritera även denna typ av vård. Det handlar om så, så många människor i landet som faller mellan stolarna, som inte får det de behöver, som inte blir lyssnade på och som inte blir trodda på. Skammen kommer aldrig minska så länge detta inte prioriteras. Signalerna kommer fortsätta att vara tydliga-det här är inte viktigt. Det här inte på riktigt.

Det krävs attitydförändringar. Det krävs att ansvariga börja lyssna till människors berättelser och det krävs att även människor som inte är direkt drabbade visar att det här är fråga värd att kämpa för. Det är dags för ansvariga att visa att sjukvården är viktig-inom alla områden.

 

 

2 kommentarer

  1. Lisa

    Det är helt galet att det är på det här viset. Jag hade mått jättedåligt en lång tid innan jag till slut vågade söka hjälp på psykakuten. Jag berättade att jag blivit våldtagen och inte visste hur jag skulle gå vidare med livet. Att jag var trött på att leva. Att bara alkohol hjälpte mig att fly undan verkligheten. Ändå tog det 6 månader innan jag äntligen fick träffa en psykolog. Då var jag inte så intresserad längre, ville bara att livet skulle ta slut. Tänk om jag hade gjort fler försök att ta livet av mig, under den här tiden jag fick vänta och vänta och vänta?
    Nu har jag träffat psykologen i ett halvår och det har hjälpt en hel del. Önskar att jag hade fått träffa henne tidigare. Tänker att jag hade kunnat må mycket bättre under en stor del av den tiden jag bara väntade på att nån skulle tycka att jag mådde dåligt nog för att bli omhändertagen.

  2. Lisbet

    Det är tragiskt. Har också fallit lite mellan stolarna trots att jag redan finns i systemet. I början var jag nästan tvångsövervakad för att sedan bara bli handlöst släppt i golvet. Hade en kontaktperson som slutade, skulle få en ny, men fick aldrig det. Hade en läkare, men han slutade, fick en ny hon försvann också. Nu blir jag om jag har tur uppringd av en sköterska ( olika varje gång) som kollar hur jag mår. Avskyr att prata i tel och de vet de om. Behöver jag hjälp får jag ringa ett nummer och får en tid då de kan ringa upp. Tiderna kan vara slut efter en kvart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *