Om vi försöker göra om oss är vi inte längre oss själva.

 

Jag återkommer till de här tankarna då och då, tankarna om att jag önskar att jag inte skulle känna så himla mycket, känna så starkt, så intensivt-oavsett vad det handlar om. Jag tänker, känner och brinner och ibland allt på samma gång. Ibland kan jag inte ens definiera vad som är vad.

Det kan sannerligen vara en gåva att känna allting så väldigt starkt, så djupt ini själen. Det kan verkligen också emellanåt kännas som en börda, som ett ok så tungt att bära, något som inte går att hänga av sig hur väl en än försöker. Bara tyngden gör djupa märken på axlarna. Bara sådär.

 

Så går tankarna ibland. Om jag bara inte skulle känna så mycket. Om jag bara inte skulle förnimma varje känsla långt ini själen, utanpå huden och så långt in i mig man kan komma. Som om känslan genomborrar hela mig, intar varenda liten cell. Och visst vore det enklare ibland. Visste vore det mer bekvämt. Det vore lättare att skaka av sig saker och ting. Saker skulle lättare kunna passera, såväl mina känslor såsom andras. Ibland är det ju precis som om det andra känner kryper under skinnet på mig och snudd på förväxlas med mina egna känslor.

Så går tankarna ibland. Men så kommer återigen någon och påminner mig om att då vore det inte jag. Då vore det inte längre jag. Om jag försöker förändra mig själv, om jag försöker göra om mig själv till någon jag inte alls är-då är jag inte längre mig själv. Om vi försöker göra om oss är vi inte längre oss själva. Ibland är det här bland det svåraste av allt. Men, det här är också bland det viktigaste av allt i hela livet.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *