Om den där friheten-att slippa rädslan och fobin.

Ända sedan jag skulle förbereda kalasfikat för sonen tidigare i augusti har jag tänkt på det här-friheten i att kunna baka utan ångest. Baka utan vånda. Att vara fri från sådana där svåra besvärliga fobier. Att behöva be någon annan hjälpa mig, med sådant som jag egentligen skulle vilja göra själv. För att man som mamma liksom måste fixa sådana där saker, för att man borde. För att det är så det ska vara och inte på något annat sätt. För att något annat är misslyckat. Dåligt. Att inte hålla måttet.

Det är alltid när jag bakar just chokladbollar som jag kommer att tänka på den enorma skillnad från då och nu, på vilken resa jag gjort och hur begränsad jag varit förut. Den där egentligen så ologiska rädslan, ångesten och fobin påverkade mig så mycket i mitt liv och att jag var väldigt begränsad. Jag kunde lura mig själv att tro att det nog ändå var så där det skulle vara, att jag inte ville göra vissa saker och att jag ändå inte tyckte om vissa saker.

I själva verket var allt det ett enda stort försök till att lura mig själv. Och jag lyckades. Eller egentligen-den där överjävliga, lömska sjukdomen lurade mig. Den fick mig att avstå från så mycket. Den fick mig att inte längre klara av att röra vid vissa livsmedel, att inte stå ut med stekoset och att faktiskt tro att fettet på mina fingrar och stekoset i rummet tog sin in under huden. För att inte tala om när det rörde vid min hud, hur det liksom lade sig på huden. Jag kunde aldrig tvätta mig nog efteråt.

Allt det här är sjuka beteenden. Det är inte sunt. Det är inte friskt någonstans. Det är inte rimligt. Det är inte förnuftigt på något sätt alls. Det är verkligen viktigt att betona. Igen. Igen. Och igen. Det är inte friskt på något sätt alls. Allt annat än frisk och sunt-väldigt, väldigt sjukt. Ibland blir jag sådär särskilt ledsen över hur jag lät mig begränsas. Över hur många rädslor jag bara på för helt till synes vardagliga saker. Och visst är det ledsamt.

Men samtidigt-viktigast av allt är att få fram att det alltid kan bli bättre. Det går att bli fri även från en sådan där otroligt stark fettfobi som jag hade- och som jag vet att många med mig lidit av och lider av. Jag känner med alla er därute som går igenom det här just nu. Det gör ont. Det kan smärta något enormt. Jag vet det. Men jag vet också att det kan bli bättre. Det går. Det går att lära sig att hantera det på ett sätt så att man inte längre behöver vara så begränsad i sitt liv. Jag lovar.  Det går.

Läs också gärna mitt inlägg Frihet med smör på fingrarna.

Bild: Pixabay.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *