Sådana där verkligt vackra gåvor.

Ikväll känner jag sådan tacksamhet över hur min mamma och pappa återigen ställt upp för oss.

Kort efter att jag fick veta att de var på väg hit då mannen behövde åka på jobbet igen, såg jag bilen parkera utanför vårt hus.  Jag kunde åka på yogan som planerat. Barnen fick middag och pappa skjutsade och hämtade killar som skulle på kvällsjobb. Småsyskon som inte fick följa med storasyskon på äventyr behövde tröstas. Allting liksom bara rullade på. Allting under kontroll. Lugnt och avslappnat. Jag behövde inte oroa mig. Jag kunde fokusera på yogan.

Jag vet att det är långt ifrån alla förunnat att ha sina föräldrar så nära-och ha en så fin relation med dem. Att se hur ens egna föräldrar finns för ens egna barn-så fint det är. Att se vilka fina relationer de har till varandra-det värmer något enormt.

Sådana här stunder dröjer sig kvar inom mig-inom oss. Det är ju tiden tillsammans som verkligen räknas. Relationerna. Mötena. Samtalen-om de så sker vid köksbordet, på golvet i barnrummet eller i bilen på väg till eller från kvällens träning. Eller någon helt annanstans. Tiden tillsammans, den ångrar vi aldrig att vi gav varandra. De stunder vi valde bort för något som i själva verket egentligen inte alls var något av verkligt värde-det är sådant vi kan komma att ångra. Det här, att visa att vi finns här för er och vi vill vara med era barn-sådant lämnar mig aldrig någonsin. Sådant flyttar liksom in i mitt hjärta som en gåva, något jag väl kommer att vårda, idag, imorgon och för alltid.

Bilder: Pixabay.com

En kommentar

  1. Hej Jenny,

    Så fint skriven! Och jag håller 100% med dig. Ju äldre jag blir desto mer tackam jag är för mina föräldrar och för min egen lilla familj. Det enda lycka som finns i livet är att kuna vara med dem som man älskar mest. Vi borde njuta och vårda av varje stund vi får vara i närheten av dem. Ibland blir jag ledsen pga att mina barn växer utan att kunna träffas sina far- och morföräldrar när som helst utan att vi ses bara några gånger om år. Men så är livet ibland.
    Kram och hälsningar från Kalmar. Auroras och Selenes mamma Dana 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *