När ätstörningsvården har sommarstängt.

 

Ätstörningar tar inte semester-men ätstörningsvården stänger ändå. Tyvärr är det alltför många personer runt om i Sverige som drabbas när ätstörningsvården stängs ner eller kraftigt reduceras under sommaren. Jag har egna erfarenheter av hur jobbigt det kan vara när en inte längre får den hjälp och det stöd en behöver.

I det här inlägget berättar Jasmine och Emilia om sina erfarenheter och tankar om hur det kan vara när ätstörningsvården inte längre är tillgänglig som vanligt när sommaren kommer.


Bild: Pixabay.com

Jag vet hur svårt det kan vara att överhuvudtaget ta emot hjälp och jag vet hur lurig den där sjukdomen är. Ibland när någon storhelg eller sommaren väntade kunde jag till och med tycka att det skulle bli skönt och bra att jag inte skulle få samma vård som vanligt. I själva verket var det ju sjukdomen som talade. Den lömska sjukdomen sade alltså till mig att det som egentligen var bra för mig ändå var något jag skulle vara glad och lättad över att slippa. I andra skeden av sjukdomen kunde jag bli väldigt, väldigt rädd när det till exempel skulle bli ett längre uppehåll med vården, när jag visste att jag måste klara mig själv och inte hade någon axel inom sjukvården att luta mig emot. Det hände även att jag uttryckte oron. Ibland spelade det verkligen ingen roll. Det var som det var. Men jag minns särskilt ett juluppehåll när dagvården stängde, när jag ändå fick möjlighet att träffa min behandlare under mellandagarna. Det var naturligtvis inte likadant som vanligt, men jag minns hur oerhört värdefullt det var att jag blev lyssnad på. Och att någon tog mig på allvar-jag blev inte lämnad alldeles ensam. Just var en är i sin sjukdom påverkar i hög grad hur en förhåller sig till när vården tar uppehåll.

Emilia berättar om en sommar under tiden hon gick på BUP. ”Min kontaktperson gick på semester under fem veckor och under den tiden hade jag ingen kontakt där. Eftersom jag inte var mottaglig för vård och inte ville ha hjälp så sade jag inte ifrån.” Hon berättar hur hon istället besökte sjukhuset under sommaren för att endast göra viktkontroller och att det var den enda kontakten hon hade med sjukvården den sommaren.  Sommaren blev en svår tid för Emilia: ”Under sommaren mådde jag sämre och sämre…. eftersom jag endast tog vikt och inte fick prata med någon. På hösten, eller i augusti, när jag skulle träffa min kontakt grät jag mig igenom samtalet. Hon sade då att hon trodde att jag behövde läggas in.” Hon poängterar att det inte handlade om vikten, utan om hennes mående i sig.

Tyvärr är det en ingen ovanlig berättelse, den Emilia förmedlar. Jag har ofta varit i kontakt med personer som försämrats i sin sjukdom under perioder när vården inte varit lika tillgänglig. Eller i sämsta fall-inte tillgänglig alls.

Emilia berättar också om när hon varit inom vuxenpsykiatrins dagvårdsbehandling och även då drabbats av att vården stängde. ”Dagvården stängde och jag hade varit ute från sjukhuset typ en månad. Jag behövde mycket mer hjälp. Där kände jag mig också utlämnad. ” Emilia berättar om hur hon grät i hemmet och gjorde illa sig själv. Hon vågade inte sova ensam på grund av en stark ångest, utan sov istället med sin mamma under flera veckors tid.

Hon berättar om att hon vid den tidpunkten inte kände personalen och att hon då mest litade på ätstörningen. Idag förstår hon att hon hade behövt dagvård och matstöd varje dag. Efter den sommaren var Emilia helt slut. Det hade varit en kamp hela sommaren att inte hamna under ett visst BMI och därmed bli inlagd på sjukhus igen. Det var ett mål i sig för henne att få börja på dagvård i augusti. ”Första dagen på dagvården var jag helt färdig. Jag låg helt utslagen av att ha levt i en stress så länge. Fast halva mig ville ha hjälp och andra halvan inte, så var det en känsla av lättnad.

Jasmine berättar om när dagvårdsbehandlingen hon gick på stängde under 5-6 veckor. Hon beskriver hur det påverkade henne. ”Jag blev orolig och stressad, Kände mig verkligen inte redo för en paus från samtal och hjälp”. Hon berättar om att hon mådde allt sämre under sommaren. Det hände saker under sommaren som var svåra att hantera. Maten och vikten blev hennes sätt att hantera de svårighet hon mötte. Hon funderar kring hur uppehållet påverkade henne: ”Jag backade väl tillbaka rätt många steg igen. Jag tror att jag inte hade behövt göra det lika mycket om det inte varit stängt”.

Jasmine hade ingen kontakt med någon alls under den sommaren. Hon hade överhuvudtaget inte fått någon som helst information om vem hon kunde vända sig till om det skulle bli alldeles för jobbigt. Sommaruppehållet hade påverkat henne mycket negativt och det var inte lätt att komma tillbaka till dagvården: ”Jag tyckte det var ganska jobbigt, just eftersom jag mådde sämre igen och inte var lika motiverad längre.”

Det gör mig verkligen ont att ta del av Emilias och Jasmines berättelser. När förhållanden inom våren ändras, måste människor åtminstone ha en back-up. Var ska en vända sig när en behöver stöd? Inte så sällan kan en höra något i stil med, ”om det blir för jobbigt….kan du vända dig till psykakuten”.

Även jag har hört att jag kan ringa ett speciellt nummer om det blir alldeles för jobbigt. I en sjukdom som i sig är självdestruktiv är det ingen bra formulering. När blir det alldeles för jobbigt? Jag tänkte i termer som, så länge jag står på benen går det bra. Jag lever. När blir det för jobbigt? I en sjukdom där det inte så sällan är svårt att överhuvudtaget ta emot hjälp och där både graden av sjukdomsinsikt och motivation till att bli frisk kan pendla mycket, är det ingen enkel sak för den drabbade att bedöma.

Och-om någon, om sjukvården, i ena stunden lämnar en helt, helt ensam är det i nästa stund ingen enkel sak att be om hjälp. Hur lätt är det att sträcka sig efter den hand som just slitit sig loss ifrån en?

Läs också mitt inlägg Som om psykisk ohälsa tar semester

Tipsar även om dessa Livskick-texter:

Ätstörningen tar inte sommarlov

Anorexian tar inte semester.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *