Som om psykisk ohälsa tar semester.

Stäng Stängt. Stängt. Välkommen tillbaka i mitten av augusti. Eller nåt.

Det är liksom samma visa varje år-samma visa varje sommar. Som om det spelar någon roll vilken månad det står på bladet på almanackan. Jag drömmer om och hoppas på en tid där det inte är upp till ideella krafter att stötta och bära de människor som inte längre får det stöd de behöver under sommaren. Alla som väntar på en läkartid eller som inte längre får träffa sin samtalskontakt och inte någon annan heller för den delen. Jag drömmer om en tid när mattan inte ska ryckas undan under fötterna på patienterna på ätstörningsmottagningarna, de personer som kanske äntligen, äntligen börjar finna hopp, som äntligen får lite mindre ångest vid måltiderna eller de som är på gränsen till att läggas in på sjukhuset för att vikten blivit så låg. Som om det inte spelar någon roll att människor går tillbaka i sitt tillfrisknande, och inte så sällan bli ännu sjukare.

Du som säger rakt ut att du inte längre vet vad du ska ta dig till, för att du inte vet hur du ska orka med dagen, jag är så innerligt ledsen för din skull då jag vet att den person du annars brukar få träffa regelbundet inte längre kommer att finnas där för dig-för att det råkar vara sommar. Ja, jag förstår att alla måste få vara lediga, att människor har rätt till ledighet, men det måste fungera bättre än det gör inom psykiatrin. Det måste finnas en beredskap även för en ny årstid. Det bara måste bli bättre än så här.

Det måste bli ett slut med att ursäkta sig i luren till den som ringer med att ”du vet, det är ju sommar”. När det inte fungerar som det ska. när den som mår dåligt och annars är van att ha regelbundet stöd, kanske till och med varje dag, inte längre vet var hen ska vända sig för att det råkar vara sommar-då är det riktigt illa. Det är en skam. Jag minns hur jag föll och jag vet de som faller, hårt. Bara för att det är sommar.

Den här årstiden kommer igen och igen och igen och kan aldrig komma som någon chock-för någon. Medan många ser fram emot den och de som arbetar har nedräkning till den efterlängtade avkopplade långa sommarsemestern finns det andra som med vånda räknar dagarna tills de ska lämnas ensamma när de i själva verket behöver någon som stöttar i vardagen.


Stängt-var god återkom i augusti!

Bild: Pixabay.com

 

2 kommentarer

  1. Erika

    Jag vill lämna en kommentar som kanske är svår att ta på allvar men jag tror att den här berättelsen är viktig ändå. Ska fatta mig så kort det går.
    Får min behandling på en ätstörningsenheten sedan drygt två år. Tre diagnoser. Ätstörning uns, måttlig depression och ptsd (ny diagnos, lång erfarenhet). Sommar 1: inget stöd på 7-8 veckor. Allt var totalt kaos och min ätstörning styrde. Jag blev sjukare och sjukare. Jag blev sjukskriven efter den sommaren och är det fortfarande två år senare.
    Sommar 2: Hade nu två behandlare med olika roller. Någon av dem var på plats alla veckor utom 5 (tror jag). Två av de fem veckorna fick jag träffa en annan person för stödsamtal. Alltså tre veckor helt utan stöd. Ätstörningen bestämde ganska mycket och ångesten var stark men efter den sommaren mådde jag inte sämre. Det tog tid att komma tillbaka på rätt spår med psykologen efter långt uppehåll. Sommar 3: Nu har jag också en fysioterapeut, så tre behandlare. Mycket tack vare tur är någon av dem på plats varje vecka HELA sommaren. Jag kämpar varje dag med ätstörningen, ångesten, tröttheten och ptsd:n. När jag ska göra min långa resa in till stan är jag ofta så trött att jag mår illa. Jag sitter på bussen, på väg hem, just nu och känner mig sårbar och rädd MEN tacksam för att jag är kvar på rätt spår. Kaoset får mindre utrymme. Med regelbundet stöd den här sommaren hoppas jag kunna fortsätta terapin när psykologen fått sin välförtjänta semester istället för att bearbeta min sommar först.
    Jag kan ju inte veta säkert hur det hade varit utan stödet fast jo… jag vet ungefär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *