Att prata med någon som en inte träffat på länge och det känns som det inte gått lång tid alls.

Visst kan det ge något de här samtalen på ytan, där en berör de mest vardagliga ting och möjligtvis snuddar vid sådant som finns under ytan. Och ja, jag älskar att skratta och ha roligt åt de mest kanske till synes barnsliga saker och ibland finns det ingen hejd på skrattandet-det är en så härlig del av livet. Men jag är nog ändå en sådan som verkligen gillar, för att inte säga älskar, de där djupare, ärligare, rakare samtalen. Den där förtroligheten, den där äktheten, där sårbarheten och nakenheten inte på något sätt göms undan. Möten där jag kan vara mig själv, precis som jag är, den jag är, utan någon censur av någonting alls, med mörker och ljus, med allt som är klart och med sådant som inte ens jag själv riktigt förstår. Där jag kan säga precis som det är nu och vara ärlig och tydlig med hur det har varit. Den där äktheten, det är ingenting som en egentligen kan ta för givet. För många kan det vara så svårt att faktiskt stanna upp och möta det som inte är sådant som en kan skratta bort tillsammans. Ibland krävs det både mod och tid, att ta sig tid för att kunna lyssna in och då också få precis detsamma tillbaka.

Jag känner en fantastisk person som jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats på länge, på väldigt länge. Vi har inte heller pratat i telefonen eller haft kontakt på annat sätt på väldigt länge. Men. hon har alltid funnits kvar hos mig, inom mig. Jag har något kort här hemma med hennes vackra, fina och kloka ord. Vi har så många gånger förut sagt till varandra, ”vi måste ta en kaffe”. Och just precis så är det, vi måste ju ta och göra det-för att vi vill. Ni vet, ibland har ni säkert också mött personer som liksom i förbifarten säger några ord i stil med ”vi kan väl träffas någon gång”, men du känner att det nog ändå inte är något vidare djup bakom de orden. Ibland är sådana ord sånt som liksom bara sägs, som en artighetsgrej eller för att man ska. Men med en del människor är det inte så, även om tiden bara går, och går och går utan att man träffas. Det är okej ändå. För när mötet plötsligt äger rum, som om det är meningen, då spelar tiden ingen roll. Det är som om det inte alls gått lång tid sedan senaste gången man träffades.

Visst är det fantastiskt att det kan vara så-jag tycker det är alldeles underbart! Jag är mitt i en sådan återförening nu. Att prata med någon som en inte träffat på länge och det känns som det inte gått lång tid alls-då skulle samtalet kunna på gå hur länge som helst, om det inte vore för att det fanns olika åtaganden som väntade på en. Plötsligt är det som om all tid ifrån varandra inte existerar. Borta, bara borta. Den tiden är ingenting som behöver påverka en relation som faktiskt har en grundstyrka.

Idag hade jag ett sådant samtal, ett långt samtal-och vi hade kunnat fortsätta och fortsätta. Jag kunde plötsligt berätta och berätta om allt som varit,  efter att min vän berättat om sig själv, om allt som hade hänt i hennes liv. På någonstans kunde vi förenas, lika men ändå olika-och samtidigt återförenas. Återigen, den där känslan, där sårbarheten och nakenheten inte på något sätt göms undan. Bara vara precis som en är, ens sanna jag. Sådant som en del anser skamfyllt och tabubelagt blir inte laddat alls inför en person som varken dömer, höjer på ögonbrynen eller gör saker och ting större eller märkligare än de egentligen behöver vara-eller är.  Hur ofta är det egentligen inte vi människor som värderar, bedömer och faktiskt gör saker och ting skamfyllda-ingenting är väl liksom som av sig självt?

Idag är jag väldigt glad-och känner mig väldigt rik. Att prata med någon som en inte träffat på länge och det känns som det inte gått lång tid alls. Att uppleva det- det är att ta emot en gåva. Sådana gåvor ska vi vara väldigt rädda om.

 

Bild: Pixabay.com

 

 

 

 

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *