Om att ensam alls inte alltid är stark.

Vad är det här egentligen som vi så ofta får höra lite här och var-ensam är stark! ”Vad starkt av dig att kämpa på egen hand och vad bra av dig att du klarade dig ur det här utan någon hjälp alls! Så stark du är som klarar av allting och att du orkar och fixar allt!”

Ensam är alls inte alltid stark. Och det är okej. Jag tror på att vi människor mer behöver inse att vi behöver varandra. Att det inte är världens bästa grej att göra allt som står i vår makt för att visa att vi minsann fixar allt själva.

Det kan vara en jättegrej att komma dit, absolut. Men det kan också vara en sådan lättnad att i alla fall kunna sträcka ut handen till någon eller några människor som en litar på. Om en så viskar ordet med en röst som spricker, uttala ordet hjälp! . Det är okej och jag inser mer och mer att det kanske är en av de viktigaste sakerna vi behöver ge oss själva-känna gränserna, respektera dem men också våga sträcka ut vår hand till någon annan om det är det vi behöver. Lära sig lyssna till vad kroppen talar om för oss, oavsett om den viskar eller skriker för full hals. Jag har visat så mycket respektlöshet mot mig själv genom åren, gjort allt som stått i min makt för att bevisa för mig själv att jag på något sätt är omänsklig, att jag klarar allt och lite till, allt som en massa människor klarar av tillsammans skulle jag ro i land på egen hand. Som om jag inte hade någon gräns för vad jag klarar av. Vilken galenskap. Det gäller inga andra regler för mig såklart. Även jag har gränser för vad jag klarar av. Jag är också människa-ingen robot som går att programmera till en outtömlig energi.

Det ligger en nakenhet i att visa att en behöver hjälp, att det är jobbigt nu. Det finns en skörhet i det, men samtidigt en styrka. Det handlar också om att ta ansvar, för mig själv och de som står mig nära. Jag kan liksom inte springa rakt in i betongväggen och falla platt utan att egentligen veta när jag ska kunna resa mig igen. Det är inte tid för det. Det är tid för att känna min gränser, respektera dem och också be om hjälp när det är dags för det.

Idag gjorde jag det. Några raka ord som inte gick att missförstå och snart vara min älskade mamma här hos mig. Den här dagen blev så mycket bättre än den var på  väg att bli just för att jag sträckte ut min hand och hon tog den. Det är väl mycket det här det handlar om, att vara människa. Att finnas i relationer, att ge och att få. Ibland är det du och ibland är det jag.

Livet är inte alltid enkelt. Jag är nog en sån där starkskör. Jag är ibland så bräcklig i kanterna att jag spricker av att någon frågar mig för mycket eller att jag har för mycket att tänka på. Ibland behöver jag någon som håller ihop mig, ser till att de där ihoplimmande ytorna inte tappar kontakten med varandra. Jag är hel, men får kämpa lite extra ibland för att hålla ihop. Och sådana gånger är jag glad över att veta att jag har möjlighet att hålla någons hand när jag såväl behöver det.

 

Bild: Pixabay.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *