Reflektioner efter en yogaklass.

 

För några veckor anmälde jag mig till en yogakurs. Jag anmälde mig dagen innan den skulle börja. Ovanligt spontant för att vara mig-men att jag är glad för att jag tog det där steget! Jag pratade med hon som är yogalärare för kursen, frågade en del om upplägget och kände mig trygg av det jag fick höra och kunde nästan vara säker på att den här kursen skulle vara bra för mig!

Den här kursen innehåller både yin- och yang. Stillhet och rörelse. Varje klass är en resa från att landa i rummet, på min egen plats, till att vara i nuet i olika positioner, känna in kroppen, göra de där små justeringarna som gör att jag känner mig mer grundad, till att sedan fortsätta in i positioner som innebär mer rörelse, men ändå ibland så små, små rörelser att jag känner dem mer än de syns. Slutligen avrundas den här yogaresan med en stunds avslappning.

Hela klassen pågår i 1,5 timme. Det är som om tiden stanna under resans gång. Allt bara mestadels flyter på. Allt strömmar liksom i ett naturligt flöde. Nu, nu och nu. Ett av de viktigaste och häftigaste verktygen vi har här i livet för att kunna dra oss tillbaka till nuet är vår andning. Ibland under klassen händer det att jag tappar nuet och tankarna fladdrar iväg till något jag skulle göra på jobbet eller till det där projektet jag tänkt på börja med aldrig kommit igång med eller till något grubblande som väcks till liv av stillheten och tystnaden. Det slog mig idag hur sällan jag egentligen stannar upp och tar in nuet, tar kontakt med min andning, nu, nu och nu. Jag kunde liksom få till det där i vardagen förut, det medvetna övandet i att vara här och nu, men sedan när det hände mer och mer sällan, då blev det plötsligt nästan aldrig.

Idag var det nog den allra svåraste gången hittills att hålla mig kvar i nuet. Jag har känt mig stressad de senaste dagarna. Den där inre stressen som både handlar om saker som ska göras, som borde ha gjorts eller  som jag kanske har glömt bort att göra (vad vet jag) men det är också en slags ologisk inre stress som egentligen alls går att sätta fingret på. Den bara finns. Och känns. Men det är också viktigt, att notera att det är skillnad från gång till gång- och att det är okej! När jag observerar att tankarna kommer, att jag lämnar nuet, drar jag mig tillbaka  till det jag faktiskt håller på med i rummet just nu.

Idag lyckades yogaläraren se och förstå att just idag skulle avslappningen vara en särskilt stor utmaning för mig. Hur kunde hon se det liksom utan att jag sade något om det? Anyway-det var jag som fick massagen idag under avslappningen och det hjälpte mig att vara här och nu-i rummet i det som skedde och jag kunde ligga kvar på mattan hela tiden. Jag kunde också finna avslappningen, liksom känna hur min kropp mer och mer blev ett med mattan. Vara där-och ingen annanstans.

 

Jag har  tänkt så länge på yoga. Varit nyfiken. Varit intresserad av att veta mer, att utforska yogans värld. Jag har tidigare provat någon yogaklass då och då, för länge sedan. Jag har läst om kurser, varit på väg att anmäla mig, men det har inte blivit av- förrän nu.  Medveten närvaro/mindfulness har jag stor erfarenhet av, något jag använt mig av under många år, men på senare tid tappat bort mitt bland virrvarr och stress, alltför många frågetecken och en karusell som ibland inte alls stannar när jag tycker åkturen är färdig.  Inte ens den typ av meditation jag regelbundet använt mig av har jag tagit mig tid till på länge. Att jag anmälde mig till den här yogakursen på LoveyogaLuleå är en fantastisk gåva till mig själv! Jag är så, så glad att jag gjorde det!

Om du är nyfiken på yoga (eller på något annat som lockar dig!)  men inte riktigt gett dig själv chansen att prova-gör det! Anmäl dig till någon kurs du tycker verkar intressant.

 

Om du tvekar, ta in orden som finns på yogastudions hemsida:

KAN DU ANDAS, kan du YOGA!

Bilder: Pixabay.com

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *