Svar på frågor om ätstörningar (del 2)

Nu är det dags för nästa del i mina inlägg på svar på frågor om ätstörningar. Del 1 kan du läsa här. Den delen handlade om hur min resa genom ätstörningen har sett ut.

Hur blev du frisk?

Hur jag blev frisk från sjukdomen, från ätstörningen, är heller inte något som jag kan svara på kortfattat på några rader. Det har varit en lång resa, något allt annat än okomplicerat och vägen jag vandrade längs vara allt annat än snårfri. Men det gick. Jag blev frisk och fri. Och det går! Hur mycket jag än kunde tvivla och hur hopplöst det än kunde kännas så gick det ju faktiskt. Hur många gånger jag än trodde att jag aldrig skulle kunna bli fri, så har jag gång på gång fått uppleva vad frihet kan innebära. Det är häftigt om något!

Det finns vissa tydliga saker som verkligen hjälpte mig mot ett friskare liv. Om dessa kommer jag berätta i detta inlägg.

Behandling

Det händer att jag ser hur det glamouriseras att klara sig på egen hand, att bli frisk utan hjälp, att kämpa sig igenom sjukdomen på egen hand. Jag vill verkligen höja ett varningens finger för det. Det är verkligen ingenting eftersträvansvärt att klara sig utan professionell hjälp. Behandling kan vara så, så viktigt! Jag tackar min behandling och mina behandlare för att jag är där jag är idag-och mig själv och de som stått vid min sida under min sjukdomstid och varit med mig på min resa från sjukdom till ett liv som frisk och fri.

Dagvården med allt vad den innebar var en ovärderlig hjälp. Jag fick ätträning varje dag. Varje måltid skulle intas på dagvården och det kom att visa sig att maten var min medicin. Jag hade sådan ångest, jag förhandlade, jag argumenterade och var både ledsen, arg och besviken. Men jag behövde ta mig igenom allt det där. Ibland satt jag med tårar i ögonen vid matbordet, tårar längs kinderna och en ångest som höll på att äta upp mig inifrån och ut och utifrån och in. Jag trodde tidvis att jag skulle dö. Jag var förbannad över att jag behövde dricka den där näringsdrycken, när jag ju nästan ätit upp all mat. Men i själva verket var det bra att jag behövde göra det-det var ju just det där nästan som ofta var grejen. Det var det som hela tiden ville hålla kvar mig i ätstörningen, att behöva lämna det sista lilla på tallriken.

Under mina år i behandling fick jag också stor, stor hjälp av flera olika sjukgymnaster. Sjukgymnastiken kom att bli väldigt betydelsefull för mig. Jag blev medveten om hur skev min kroppsuppfattning verkligen var. Jag kunde konkret se det med hjälp av måttbandet och förstå det genom centimetrar, även om det var så otroliga skillnader mellan min uppfattning och verkligheten att jag knappt kunde ta in det. Hur kunde det verkligen förhålla sig så?

Jag fick även bollmassage regelbundet. Där fick jag möjlighet att känna mina konturer. Det var till en början oerhört jobbigt att känna bollen rulla längs vissa delar av min kropp, men det var en så god hjälp för mig på sikt. Jag kunde komma ner i varv och också så småningom få hjälp att känna att jag inte alls var sådär enorm som jag upplevde mig. Jag fick akupunktur både som ångesthantering generellt, men även vid måltidssituationerna. Jag kunde sitta med nålar på huvudet under lunchen och det hjälpte! Vilken grej! Och den hästunderstödda terapin, wow! Så fantastiskt! Det gav mig verkligen ett, till en början för stunden, ökat välmående och jag var här och nu. Jag vågade prova, jag tillät mig att vara nybörjare, jag tillät mig misslyckas. Inte därmed sagt att det alltid var lätt-långt ifrån. Men det vara bra och ridterapin kom att bli oerhört betydelsefull.  Hästen och min andning samspelade. Vi var till slut ett, jag och hästen. Eftermiddagarna i stallet kom att bli min favoriteftermiddag under veckan. Den tröst hästen kunde ge mig likt ingenting annat. Hästen, tårarna och jag blev ett.

Jag hade långa perioder med en otroligt stark ångest, såväl kopplat till maten och ätandet, men även överhuvudtaget. Jag har haft en stor, stor hjälp av bolltäcke. Vi hade ett bolltäcke på dagvården och jag tänker idag, tack, tack till mina medpatienter för att jag så ofta fick ha den platsen med bolltäcket. Ni såg liksom att jag behövde det så förtvivlat väl! Jag minns liksom än idag lättnaden när jag såg att jag kunde lägga mig där, tryggheten jag kände när jag fick lägga mig där. Vetskapen om att någon av behandlarna visste vad som försigick när jag lade mig under täcket, ihopkrupen. Jag behövde hitta bättre sätt att möta min ångest, än de destruktiva sätt jag använde mig av. Jag fick hjälp med det och jag visste alltid vem jag kunde ringa när det blev för jobbigt.

Tilliten till behandlarna var viktig. Att våga lita på dem. Att liksom våga lita på att det som de förmedlade var det rätta, att det kunde vara min hjälp för att bli frisk. Jag behövde lägga över mig i deras händer, även om såklart också var mitt eget ansvar att kämpa för mitt tillfrisknande.

Terapin var otroligt viktig! Ibland var det viktigt att ”bara” få prata av mig, få ur mig allt som tyngde mig. Men KBT:n hjälpte mig enormt då vi jobbade mer mål, kortsiktiga och långsiktiga mål. Hur vile jag leva? Hur ville jag ha det i mitt liv? Vad behövde jag  göra för att nå dit? Kunde ätstörningen gå hand i hand med det sätt jag ville leva på? Jag fick hjälpa att arbeta för att bli av med mina tvång, att möta min ångest och arbeta med mina fobier. Jag behövde möta det svåra. Även med hjälp av arbetsterapeuten fick jag utmana mig, jag behövde lära mig att röra vid fett igen. Jag kunde inte stå ut med det, men för att bli fri måste jag öva, öva, öva! Jag behövde träna. Jag behövde gå ut på café för att nå mål jag satt upp för mig själv. Jag hade ingen annan väg att gå om jag skulle nå dit jag ville nå-till ett liv som frisk och fri! –

Mindfulness, att vara här och nu, att öva acceptans, kom att bli viktigt för mig. När jag kom i kontakt med mindfulness öppnade sig ganska snart en ny värld för mig. Jag tränade på att se saker för vad de var, utan att värdera eller döma. Jag fann mindfulness som ett verktyg i vardagen, som en god vän som jag aldrig kommer att skiljas från .

Jag har också haft väldigt mycket hjälp av böcker! Det har både varit böcker om ätstörningar, men även andra böcker, t ex om mindfulness eller böcker om personlig utveckling. En del böcker jag liksom blivit som biblar för mig. Böcker jag älskar och aldrig kommer att göra mig av med. Jag kommer att berätta mer om mina favoritböcker i ett särskilt inlägg.

Det finns så mycket mer att berätta. Att bli frisk är som att lägga ett pussel med bitar du inte från början visste fanns. Det är häftigt att blicka tillbaka så här i efterhand. Pusslet ser snyggt ut! Lite skavt i kanterna, lite ojämnt på något ställe. Ingen bit saknas. Ramen är särskilt tydlig. Innanför är det nyans efter nyans, mörkare och ljusare och ibland en blandning.

Du som lägger pusslet nu, du som är precis mitt i arbetet-våga att ta med även de bitar du först inte alls tror kan passa, även om du tror att de är från ett helt annat pussel. Prova! Det kan ibland vara den bit som du inte alls tror passar in som kan göra nästan hela skillnaden.

 

 

 

 

4 kommentarer

  1. Pingback: Fysioterapi kan vara viktig pusselbit i ätstörningsbehandling – Johanna Ahlsten

  2. Det är så härligt och läsa att du lägger vikt vid en professionell behandling, du har alltid haft så klok värderingar! Delar den synen med dig. Blir glad av att läsa om ditt sunda förhållningssätt, som jag alltid vet att du haft! Men det är guld värt i en värld där folk tror sig kunna hitta egna vägar när de egentligen bara förlänger lidandet, känns i alla fall som att det oftast är det som händer i slutändan. Kram (Vi var aktiva i samma ätstörningsgrupp på facebook för några år sedan).

    1. Ja, det är många gånger så viktigt med professionell hjälp! Jag gillar inte det här glorifierandet av att ”klara sig ur det på egen hand”. Ja, såklart jag minns dig Siri! Tack för dina fina ord! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *