Svar på frågor om ätstörningar! (Del 1)

I ett blogginlägg för ett tag sedan undrade jag

”Vad skulle du vilja fråga någon som har blivit frisk och fri? Vad skulle du vilja veta om vägen från att vara sjuk i ätstörningar till att bli frisk-och fri? Du som kämpar idag för att bli frisk och fri, vad skulle du vilja fråga mig?”

Jag kommer dela upp svaren i flera olika inlägg.

Hur har din resa genom ätstörningen sett ut? Hur länge var du sjuk?

Det är svårt att sammanfatta så många år med ätstörningar. När jag tänker tillbaka har jag mina första minnen som i själva verket var riktigt osunda någon gång i 16-17 års åldern. Då var det ingenting jag egentligen reflekterade över, ingenting jag sade något om till någon, men i efterhand har jag förstått att det jag sysslade med då var allt annat än friskt och sunt, snarare väldigt destruktivt och osunt. Jag hamnade i ett tvångsmässigt motionerande, en period där jag allt annat än lyssnade till min kropps signaler, att nonchalera min kropp kunde istället ses som en seger. Jag kunde aldrig vara den som lät bli att träna om någon annan tränade. Jag ville inte vika ner mig. Jag kunde inte vara den som var lat. Jag trivdes verkligen inte i min kropp. Det hände mycket med den och jag var inte alls bekväm med det som skedde. En kropp som tog mer och mer plats var också ett jag som tog mer och mer plats. Det var minst av allt bekvämt. Det hände en del i mitt liv som också fick mig att ifrågasätta mig själv, mitt värde, mina förmågor. Med ett allt större missnöje med såväl mig själv och en vantrivsel i kroppen eskalerade tankarna kring mat, kropp och vikt allt mer. Till slut skulle jag ta reda på allt som raserats. Det skulle komma en dag när jag ändå skulle ta hand om den kropp som liksom förfallit till något och därmed också till någon jag inte alls var bekväm med, något jag inte ville leva med och i.

Jag var ca 20 år när jag för första gången kom i kontakt med ätstörningsenheten i Luleå. Jag började på dagvårdsbehandling efter en kort tids öppenvård. Vid den tiden fick jag diagnosen anorexi. Det blev ett års behandling, men jag kom att fortsätta inom öppenvården sex år efter att jag avbröt dagvårdsbehandlingen. Jag hade blivit fysiskt frisk, men lång ifrån frisk i tankarna-långt ifrån fri. Jag hade aldrig egentligen tagit itu med så mycket bakomliggande orsaker. Jag var normalviktig och avbröt behandlingen, tog upp studierna.

Jag fick mitt första barn 2003 och mitt andra barn 2006. De allra bästa perioderna var just den tid jag var hemma med barnen. Det var en frihet och en harmoni i livet jag inte haft på länge. Men under den senare av de föräldraledigheterna nonchalerade jag min magkänsla-jag påbörjade en krävande utbildning. Vid slutet av utbildningen var jag psykiskt nedbruten, minst sagt. Jag fixade examinationerna, men grät och examinerade omvartannat. Jag hade en tid innan bokstavligen knappt stått på benen på jobbet och fick hjälp av min dåvarande chef att ta mig till någon som skulle hjälpa mig. Mina gamla sätt att hantera svårigheter i livet, mina gamla verktyg hade åter plockats fram-ätstörningen. Det var så jag tidigare hade hanterat kaos, ångest och tillstånd där livet liksom håller på att glida mig ur händerna. I väntan på kontakt med ätstörningsenheten-igen-fick jag  snabbt kontakt med min gamla psykoterapeut, som nu hade en privat mottagning. Jag kan tacka min lyckliga stjärna att hon tog emot mig så fort. Hon kunde fånga upp mig när jag föll, satte ord på det jag inte kunde förklara och fick mig att förstå vad det var frågan om i mitt liv.

Hösten 2008 till våren 2009 var jag åter på dagvårdsbehandling. Den här gången blev jag aldrig lika underviktig, men det här var också den period under min sjukdomstid som jag mått som allra, allra sämst. Det känner otroligt viktigt att få fram, att hur en mår i sin ätstörning har göra med så mycket annat än siffran som syns på displayen när en ställer sig på vågen. Jag hade diagnosen ätstörning UNS och några andra tilläggsdiagnoser. Det är relativt ofta svårt att veta vad som är vad.

Ångesten hade aldrig tidigare varit så fruktansvärd och känts så livsfarlig. Aldrig tidigare hade jag haft så starka tvång och sådana fobier som jag utvecklade under den här perioden, och tiden även efter dagvårdsbehandlingen. Livet var kaos och jag gick sönder inifrån och ut, utifrån och in.  Jag hade aldrig tidigare varit så begränsad av ätstörningen i mitt vardagsliv, i mitt sociala liv och i mitt familjeliv. Jag var så långt ifrån den förebild jag ville vara för mina egna och andras barn. Naturligtvis var jag borta från arbetslivet under en lång tid-något annat hade inte varit tänkbart. Det är ett krävande arbete att bli frisk från en ätstörning, såväl fysiskt som psykiskt.

Jag blev medveten om hur oerhört skev min kroppsuppfattning var. Jag fick se det, konkret och jag kunde förstå det med hjälp av siffror och centimetrar. Jag kunde liksom inte neka till det. Det var så här. Jag var helt lost i min egen kropp och det jag upplevde hade ingenting alls att göra med verkligheten-även om det kändes så verkligt det bara kunde bli.

Jag mötte helt fantastiska behandlare, de som kunde möta mig där jag var och de inför vilka jag kunde vara helt mig själv. Jag behövde inte förställa mig. De morgnar jag kom och hade gjort allt annat än bra saker mot mig själv, kom jag ändå innanför dörren. Behövde jag hjälp för att ta mig in till frukosten fick jag det. Min plikttrogenhet och min ärlighet hjälpte mig. Jag talade om precis som det var. Jag medgav vad som hänt, oavsett om något hänt på väg till dagvården eller på plats där. Jag mörkade inget. Det är mitt tips-lita på behandlarna. Kom ihåg-de är där för din skull.

Under den här tiden släppte jag mina gamla principer kring medicinering. Jag hade provat en typ av medicinering en kortare period 2002, men slutat med den. Nu träffade jag fantastiska läkare och jag gjorde ingenting för att protestera mot det de föreslog var bäst för mig, förutom alldeles precis i början. Såsom jag mådde kunde jag inte fortsätta må. Ibland kan medicinerna verkligen vara den krycka som stöttar upp en när benen inte bär en.

Jag kunde aldrig, aldrig tro att det skulle kunna gå att bli frisk och fri-men det gick! Det går. Om hur och vad som hjälpte mig ska jag berätta i ett kommande inlägg. Jag bär med mig allt det här och jag återkommer ofta i tanken till allt jag genomgick under alla dessa år. Jag har klarat mig igenom det här och lite till, då kan jag klara mycket, mycket mer. Livet är inte på något sätt spikrakt eller friktionsfritt. Utmaningar och prövningar kommer över en, kommer över mig, med jämna mellanrum. När jag minst anar det. Med tanken på allt som varit känns det, ofta, lite lättare att möta svårigheter. Jag klarade mig igenom sådant som jag trodde skulle ta död på mig.

 

Någon gång under 2011 gjorde jag mitt sista besök på ätstörningsenheten-som patient. Numera besöker jag gärna stället som frisk och fri och delar med  mig av mina erfarenheter. Det känns otroligt häftig och mäktigt att kunna göra det. Jag känner ingen ångest över att sätta min fot där. Jag känner tvärtom en jäkla kraft i att som senast, se dörrar till olika rum på glänt, och veta att där innanför dörrarna hände så mycket destruktivt och skadligt, som jag idag är så, så långt borta ifrån.

Bilder: Pixabay.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *