Det gör lite mindre ont när knoppar brister.

Förra året vid ungefär den här tiden skrev jag inlägget Det gör ont när knoppar brister.

När vintern verkligen vill slita sig loss och våren är på väg att träda fram för att helt stå på egna ben, det är då det gör ont när knopparna brister. Redan innan knopparna brister. Denna tidpunkt varje år återkommer orden till mig; det gör ont när knoppar brister. Den här tiden på kommer de orden till mig, orden från dikten jag tycker så mycket om.

Det är liksom islossning inuti mig. Isflaken ger sig ut på öppet vatten och när de sliter sig loss från den stora ismassan känns det. Det isar till och sliter i huden. Inifrån och ut. Utifrån och in.”

Jag skrev om hur kroppen inte riktigt brukar hänga med vid den här tiden på året. Hur känslorna riktigt inte ryms under huden, som tycks vara alldeles för stram.


Bild: Pixabay.com

Men så i år, i år är det annorlunda. Solen lyser inte alls sådär på tok för starkt som den brukar den här tiden på året. Den här brytpunkten mellan vinter och vår brukar vara som en inre islossning, där isflaken liksom slits i stycken, utan förvarning, en utdragen islossning i en tid där omgivningen mest talar om hur mycket de njuter av dagen, hur lyckliga de är över ljuset som kommer, ett ljus som bländar mig snarare än livar upp.

I år är det annat och jag kan liksom möta våren, kanske såsom de som brukar tala om tjusningen med den här tiden brukar göra. Det var annat den här vintern. Under den kargaste vintern intog mörkret mig. Allt det där som folk pratade om skulle bli så stämningsfullt och glatt tedde sig på ett helt annat sätt för mig. Det som brukar komma om våren kom istället i det mörkaste mörka och såsom islossningen brukar inta mig om vårvintern rev istapparnas spetsar mig istället, utifrån och in, inifrån och ut.

Men kanske är det just därför det gör lite mindre ont när knoppar brister i år. Det är något med det oförutsägbara med livet. Den allra svåraste prövningen kommer inte alls alltid precis när de annars brukar. Det är ändå en viss tjusning med det oförutsägbara. Det handlar så mycket om mod. Att våga fortsätta trots att vi inte vet vad vi kommer att möta, att också möta det vi är rädda för. Även det till synes ogenomträngliga kan gå att ta sig igenom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *