Skammen blir knappast mindre skamlig om vi aldrig pratar om den.

Det är så vansinnigt skamligt med skammen på något vis. Hur ofta pratar vi om skammen egentligen i förhållande till hur vanligt förekommande den är hos oss människor? Skam ska liksom sopas under mattan trots att i princip varje individ bär på någon  slags skam. Om vi skulle våga röra vid skammen lite mer, även tillsammans,  skulle inte skammen bli lika tung att bära- det är jag övertygad om.

För ett par veckor sedan, i skrivargruppen jag är med i, lyssnade jag på Bob Hanssons tankar för dagen, om skam. Jag har lyssnat på hans prat flera gånger efter det. Ta er tid, lyssna!

Den kvällen skrev jag också en text om skam. Den vill jag dela med mig av ikväll:

 

Skammen, skammen skulden och skammen,

den stora tunga skammen som likt kedjor runt kroppen gör varje fotsteg, varje kliv svårt att ta.

Framåt går det knappt att ta sig med skammen, fastkedjad, fastetsad i marken med skammen-

med en skam över skammen.

Och sedan när jag äntligen slitit mig loss, med skorna kvar där jag förr satt fast,

går jag barfota genom staden, längs Storgatans folkvimmel,

nära, nära, tätt intill butikernas glasrutor, så tättintill

att fönstrens grå smuts färgar mina jackärmar.

För tänk om de skulle se, tänk om de ens skulle kunna ana,

se igenom bräckligheten, sårbarheten.

För tänk om de skulle upptäcka allt det jag försöker dölja, allt det jag

så länge försökt förtvina i takt med att jag själv också förtvinar, bit för bit.

Tänk om de skulle se vad jag burit på så länge, skulden, skammen,

skammen över att vara jag.

Skammen är ologisk, skammen är inte jag,

dock ändå, skammen får oss ibland att tro att allt den säger är sant.

Bild: Pixabay.com

En kommentar

  1. Pingback: Flytta skammen till skamvrån och dig själv ut i ljuset! – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *