Snackat om ätstörningar!

Idag har jag träffat en journalist och snackat om ätstörningar. Det blev ett långt och bra samtal kändes det som och vi hade absolut kunnat sitta kvar på det mysiga cafeet betydligt längre än vi gjorde om det inte vore för att det skulle stänga.  Det var verkligen länge  sedan jag intervjuades senast om ätstörningar. Där ett tag var det TV och tidningar lite då och då. Men precis som då är jag noga med vem jag träffar, hur jag snackar om det här ämnet och jag vill alltid korrekturläsa texterna.

Det är verkligen så, så viktigt att ätstörningar förmedlas på ett bra sätt, på ett sätt som jag kan stå för och som jag tror på. Jag vill inte på något sätt bidra till att sprida triggers (även om jag aldrig kan vara helt, helst säkert när det handlar om just det här ämnet), eller i alla fall göra allt som står i min makt att inte göra det.

Jag snackar aldrig siffror och kommer aldrig att sprida bilder på mig själv när jag var sjuk för att liksom med min kropp visa upp hur sjuk jag var. Det är inte relevant. Det är inte intressant, eller jo, många  tycker det, många sprider sådana bilder och många frågar efter dem. Men jag vill verkligen tona ner allt fokus på utseendet, på kroppen, på vikten. Jag vill verkligen göra vad jag kan för att bredda bilden gemene man har på vad ätstörningar är för något.

Ätstörningar har ingen ålder och inget kön. Det är inget kopplat till enbart unga tjejer, till kvinnor och det handlar inte alls bara om en smal kropp. Anorexi är faktiskt den minst vanligt förekommande ätstörningen. Det är så vanligt att drabbade personer är normalviktiga eller överviktiga. Fortfarande blir människor förvånade när jag nämner det. Det har så länge varit mest fokus på anorexi och magra kroppar att det blivit något slags fakta för många, som att ätstörningar är lika med anorexi. Ätstörningar kan se ut på så många olika sätt och det är viktigt att förmedla. Även vi som är föräldrar kan drabbas. Jag hade en tuff sjukdomsperiod som tvåbarnsmamma.

 

 

 

Jag vill alltid göra vad jag kan för att förmedla att det går att bli frisk och fri. Jag vill inge hopp. Jag vill visa att det går att bli fri, men också påminna om att vägen dit inte är enkel. Det är tufft. Det är en lömsk sjukdom. En sjukdom med otroligt starka klor. Men det går. Det kan finnas mycket att gå till botten med och det kan ta tid, lång tid. Men det går.

Det ska bli spännande att se resultatet av intervjun. Förmodligen publiceras en artikel om ätstörningar på lördag, i NSD, (en av våra lokaltidningar) där alltså bland annat jag kommer att medverka.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *