Tankar om hon som snart fyller tre.

 

Det är sällan jag egentligen visar någon bild på någon av barnen. Det är sällan jag blir riktigt så här personlig egentligen, för ingenting är så nära som det som handlar om mina egna barn. Men jag har en innerlig undran om hur människor inte kan vara ödmjuka inför det de inte förstår eller varken har någon större kunskap om eller erfarenhet av? Jag kan liksom inte förstå att människor ändå ska försöka förstå sig på och också tycker sig veta bättre, också tycker sig ha rätten att sätta sig över oss som verkligen vet vad vi talar om. Jag begriper mig inte på sådant. Men, jag tror verkligen på att berätta. Jag tror verkligen på att information kan förändra och att kunskap är viktigt. Så därför delar jag ikväll med mig av gårdagens tankar som hamnade på papper i en stund av flödesskrivning, tankar om hon som snart fyller 3.

Lilla vännen, jag tänker på min och vår älskade lilla sessa som så ofta är färdig med måltiden

innan vi ens tycker att hon har börjat äta på riktigt,

på den lilla späda tjejen som snart fyller tre

som ej ens ännu väger elva,

hon som färgsorterar livsmedel

och kommit fram till att grytor inte är gott,

hon som säger att maten är för varm även

när den för länge sedan har svalnat.

Jag tänker på hon som gillar vitt och gult,

och väljer bort blandas mat och våra pommes från ugnen

trots att de som kommer från restaurangen  faller henne i smaken.

Jag tänker på hon som gillar den vita glassen i skål,

tills den fått chokladsås på sig som trots allt först önskades,

jag  tänker på hon som gärna äter chips och ostbågar i soffan

och njuter av dem till fullo,

hon som faktiskt verkligen behöver det så väl och på oss

som så gärna ser hur den lilla njuter av något hon  tycker är gott.

 

Jag tänker också på alla de som lämnar sina barn med klumpen i magen på morgonen,

de som inte vet om de får ett samtal från förskolan om ett alltför orkeslöst barn,

på de som måste stanna hemma tills det blivit någon ordning på matsituationen i skolan,

och på dem som absolut inte får någon som helst förståelse från omgivningen.

Jag tänker på de som vet hur viktigt det är att bli hörda och sedda istället för misstrodda,

och på de som lyckligtvis hittat rätt stöd och hjälp för sitt älskade barn.

 

Jag tänker på hon som nästa vecka fyller tre,

som önskar sig en tårta med sina favoritfigurer,

hon som kommer njuta av glassen medan vi äter tårta,

hon som ger oss sådan glädje och lycka,

hon som vi naturligtvis serverar pasta till dag efter dag

för att hon ska orka,

jag tänker på oss som kan förstå varandra,

när andra tror sig veta det de inte alls förstår sig på.

 

Matnyttig läsning hämtat från http://www.selektivatstorning.se/

Många barn går igenom perioder av selektivt ätande eller kräsenhet. Det är en normal del av utvecklingen och kräsenheten går i regel över i 5-6-årsåldern. En person med SÄ visar ofta tecken på detta tidigt i livet – ibland redan under det första levnadsåret. En tydlig skillnad mellan ett ”normalt” kräset barn och ett barn som uppvisar symptom på SÄ är att ett kräset barn oftast tackar ja till godis och fikabröd medan ett barn med SÄ är selektiv även med sötsaker. Kanske äter han/hon endast en sorts kakor (av ett visst märke!), en sorts godis eller bara vit (vanilj) glass.

Ingen vet ännu varför personer med SÄ tycks föredra liknande mat, men intressant nog är det just så. Chips och pommes frites finns nästan alltid med på en selektiv ätares lista över sådant som anses ätbart. Preferenserna tycks nästan uteslutande röra sig kring sådant som är krispigt, salt och fett. Kladdiga och geggiga maträtter ratas generellt av personer med SÄ, vilket troligtvis beror på att det är svårare att förutsäga smak och konsistens av exempelvis grytor och stuvningar jämfört med ”torra” livsmedel som chips och kex.

 

4 kommentarer

  1. Therese

    Tårarna rinner. Tårarna hamnar på mobilen. Jag får bröstsmärtor svårt o andas. Mitt barn sover sedan flera timmar. Idag är en bra dag. 2 flaskor välling o 7 pommes bitar från mc Donalds. Har mitt älskade barn ätit idag

    Ingen mer än sä föräldrar förstår min ångest. Min oro.
    Sjukvården har nu ändrat tiden för oss 2 gånger. Vi har kämpat i 3,5 år nu. Min ork är slut.
    Jag gråter min till sömns.
    I morgon är en ny dag. Vad ska jag försöka få i henne då. ?? Kommer hon vilja äta. ????
    Jag orkar inte mer. Men jag måste för mitt älskade barn.

    Tack för du delar med dig. Och försöker nå ut.

    1. Varma, varma kramar och vad jag önskar att jag kunde trösta dig! <3 Jag skriver för oss alla som har någon slags erfarenhet av barn som är selektivt och som har erfarenhet av att inte känna sig förstådda. Jag tror på att berätta. Önskar er allt det bästa! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *