Selektivt ätande är inte bullshit.

Häromdagen skrev jag inlägget Här är jag-mamman som serverar pasta, glass och chips i skål. Jag hade  inte kunnat ana vilken enorm uppmärksamhet och respons det inlägget skulle få. Aldrig någonsin förut har en text jag skrivit haft så många visningar på så kort tid, inte överhuvudtaget förresten. Efter text efter text om barns ätande (och alltså även om föräldrars agerande) som skrivits som i allra högsta grad, enligt mig, varit både skuldbeläggande och skammande skrev jag min text.

Idén var självklar, här är jag, mamman som faktiskt serverar en del av de här grejerna som somliga svartmålar och liksom också pekar ut som bland det värsta man kan servera, bland det värsta som en förälder kan servera till sitt barn. Här är jag-hands up! Kolla här, jag finns, vi finns och det är liksom ingen jättegrej med det. Man behöver liksom inte mörka att ens barn dricker oboy en onsdagmorgon eller äter friterat en annan vardag. Det behöver inte gömmas undan att en del vettiga och sunda vuxna absolut utan någon som helst tvekan eller något dåligt samvete bjuder på en skål glass eller en liten skål chips hemma utan att varken göra det till eller tycka att det är någon märklig grej.

Ni som skuldbelägger och skammar får faktiskt ta och backa en aning nu, tona ner ert dömande. Överlag. Men i synnerhet finns det föräldrar som kämpar och kämpar och letar vägar för att få sitt/sina barn att äta, att kunna finna maträtter och livsmedel som faktiskt går hem hos deras telning. Vi finns. Barn med selektivt ätande finns. Det finns något som heter selektiv ätovilja. Det är absolut ingenting som handlar om lata föräldrar eller någon slags bekvämlighet. Det handlar definitivt inte om att inte hinna eller att inte orka köpa hem råvaror och tillaga maten från grunden och därför istället köra hämtmat från hamburgerrestaurangen på väg hem från jobbet eller fixa snabbmakaroner och stekt korv för att det går så fasligt snabbt. Nej, inte alls.

Så okej, responsen. Det är helt fantastiskt. Nej, egentligen inte alls egentligen helt fantastiskt. Riktigt allvarsamt emellanåt-och bekymmersamt. Jag har blivit påmind om att det finns skäl till att bland annat vi på Livskick skriver om det vi gör. Det finns ett behov av den typen av texter som den jag skrev-många föräldrar har tackat mig för den texten. Det behövs pratas om det här mer. Mycket mer. Människor känner sig ifrågasatta, misstrodda, skuldbelagda både av sig själv och av andra. Sådan är verkligheten.

Det är liksom på allvar för många. Det handlar om en enorm oro över att barn ska få i sig tillräckligt med näring för att orka med dagen på förskolan eller skolan. Om att gå upp tillräckligt i vikt för att även fortsätta växa på längden. Människor upplever pekpinnar och hysteri kring maten och ätandet. Någon berättar om hur hens barn livnärt sig på vispgrädde, smör, välling och mjölk under flera års tid. Det händer i verkligheten och handlar inte om som någon skrev i en kommentar  ”Det är bullshit. Jag är inte mycket för att skuldbelägga heller. Men att rättfärdiga att man ger sitt barn skräpmat är bullshit!”  För vörigt var det väl skuldbelägga det den personen just gjorde. Selektivt ätande är inte bullshit. Det är verklighet. Det som är bullshit är det svartmålande av livsmedel som sker idag. För alla liksom. Selektivt ätande barn eller ej. Ingen mår bra av det här överdrivna indelandet i absolut fack. Bra eller dåligt, farligt eller ofarligt. Eller till och med giftigt. Det om något är bullshit.

Jag är oerhört innerligt glad över att jag kunde göra något gott för någon med min text, verkligen. När jag skrivit en text som kommit från mitt   med en idé som var självklar och det träder fram person efter person som känner igen sig, som är glad att läsa det, som insett att de inte är ensamma, som funnit tröst, som inser att de inte alls är en dålig mamma till sina barn, alltså det, det är värt varenda mothugg och påhopp jag någonsin skulle kunna få och får för att jag försöker nyansera den här hälsohetsen och antisockerhysterin en aning. Stort, stort tack till er som delar med er av tankar och erfarenheter. Ni är viktiga var och en av er, en viktig del i att vi tillsammans kan och orkar föra en debatt och nyansera debatten som sker.


Pommes är något som av någon anledning ofta går hem hos de selektivt ätande barnen. I samband med mitt förra blogginlägg togs det här med skräp återigen upp. Så det får bli dags för en påminnelse, skräp är skräp och mat är mat. Här kan ni läsa mer om det!

Bild: www.pixabay.com

 

5 kommentarer

  1. Therese

    Tack igen. Jag är en mamma. Jag har 6 barn. I åldrarna 4 år till 20 år. Jag har alltid varit noga med mina barns mat. Inte för mycket socker dricka o lördagsgodis bara på lördagar.
    Min 4 åring äter inte. Vill inte äta. Vill inte pröva nya saker. Jag vill inte ge mitt älskade barn massa ” skräp” mat. Men vad f.n ska jag göra??? Låta mitt barn svälta.
    Jag gråter mig till sömns. Jag sliter mitt hår. Jag köper massa ny mat ihop om att hon ska tycka om. Men nä inget går hem. 😢
    Därför väljer jag givetvis o ge mitt barn den få maten som hon kan / vill äta. De är inte många saker. De går om o om igen.

    Finns det någon där ute som har tips o råd hur man ska göra?? Varsågod. Kom o va med oss några dagar. Kolla o studera mitt barns ätande.
    Jag lovar dig. Du skulle ge upp o servera pommes o Cola till frukost till slut. Allt för ditt barn skulle slippa gå till förskolan på tom mage.

    Som sagt. Ingen vill ge sitt barn dålig mat men vi med barn med sä har inget val. För då svälter våra barn.

    Förlåt för långt inlägg. Men är så jäv.a trött på alla anklagelser man får från folk som inte förstår denna ” sjukdom”

  2. Jenny

    Min dotter började gå ner i vikt när hon var två månader och BVC misstänkte att min mjölk inte var tillräcklig utan att vi skulle ge henne ersättning några av målen per dag.
    Då märkte vi att hon kan vägra att äta.

    En två månaders bebis svälter sig inte. Fick jag höra men mitt barn gjorde det.

    Fick hon inte amma så vägrade hon äta. Där tänkte vi att det var flaska hon vägrade men gav vi mjölk i flaska så gick det bra. Vi fick börja tillsätta ersättning i bröstmjölken och blanda dom och höja mängden ersättning hela tiden och i minska mjölken i flaska. Det fortsatte när hon väl började äta ersättning efter några månaders fajt hon var cirka 6 månader så var det dags att byta till nästa steg. Vill säga att det var välling som det var dags för. Det var ett helvete hon vägrade att äta det så fick vi göra om samma sak och vänja över henne. Puré och liknande gick inte alls förutom bärpure men BVC sa åt mig att inte ge det för hon behöver något med näring i. Sen hon var 6 månader till hon var 3 år så var hennes huvudföda välling. Varje vällingsteg man går upp pga ålder var en kamp. Hon gick hos dietist träffade logoped för att se om hon kunde svälja rätt vilket hon kunde. Fick hela tiden höra att hon kommer inte svälta sig om jag bara tar bort vällingen. Jag testa många gånger under dom tre åren men hon svälter sig häldre än äter.

    Nu dom tre sista månaderna så har hon inte ätit en enda droppe välling, men hon rasade 3 kilo i vikt också. Det var en månad efter vi slutat med välling som jag höll på att ge upp jag såg min 3 åring svälta och gå ner i vikt. Jag grät konstant för att jag var så orolig. Vi lärde oss att det fanns något hon åt. Korv och pomme. Varje måltid vi åt den närmsta två månaden bestod i alla fall av en av dom två sakerna. Sen sa läkaren att vi ska äta normalt sen får hon äta vad hon vill av det som vi äter.

    Att ha barn som selektivt väljer mat finns. Hennes storebror mitt första barn äter mycket bättre och hade inga problem när han var liten. Nu är han snart 6 år och absolut hittat saker han inte gillar men den listan är kort och inget som går att jämnföra med mitt andra barn (dottern som häldre svälter sig än äter) jag tror även alla vuxna har saker som dom inte gillar att äta så det är ju ingen konstigt.

    Förlåt för en lång text.

    1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! För oss blev det amningen som var så otroligt viktig. Det blev också mkt skuldbeläggande kring att jag ammade och att det skulle bero på amningen att barnet var så selektiv i sitt ätande överlag, så pass ointresserad och åt så pass lite. Det gick så långt att barnsjukvården hotade med soc-anmälan om jag inte skulle sluta amma. Det enda som hjälpte var anpassad kost på förskolan. Inga stordåd skedde tack vare att jag avslutade amningen. Kram!

  3. Johanna

    Stor kram till dig Jenny! Det finns alltid personer som inte förstår ett skit när det handlar om ätstörningar, och det är tyvärr vi som vågar sticka ut hakan som får ta dessa blåsta kommentarer. Vet hur mycket du kämpar. ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *