Säg nej till socker om du älskar dina barn-eller inte?

Jag är fullt medveten om att en del inlägg skrivs för att provocera. Jag är fullt medveten om att en del rubriker (för att inte säga många) sätts för att väcka känslor, reaktioner och faktiskt också provocera. Ibland går det ändå helt över gränsen för vad som är rimligt att låta gå i tryck.

Överlag är det ett oerhört skammande av föräldrar just nu, mer och mer. Det är pekpinnar till höger och vänster och det är minsann inte lätt att göra rätt, för antingen jobbar man för lite och tänker inte på sin pension, eller så jobbar man för mycket och, antingen borde man ta sig i kragen och ta sig hemifrån lite oftare och faktiskt inte glömma bort att man inte bara är mamma eller så gör man alldeles för mycket saker utan barnen och borde prioritera annat, hur man än gör. Senast i dagarna delades ett inlägg gång efter gång med en sjukt skammande rubriken, varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem? Något väl magstarkt kan en tycka, för så mycket fel det kan bli, så många knytnävslag det innebära.

Skuld och skam kring ätandet är inget nytt och med jämna mellanrum diskuteras det att den här enorma medvetenheten kring kost ätande kryper längre och längre ner i åldrarna, på gott och ont. Men när barn snackar nyttigt och onyttigt som vilken vardaglig grej som helst och det kommer larm om att ätstörningar kryper längre ner i åldrarna och jag ser unga tjejer på badhuset stå och granska sig själva och sin egen kropp tillsammans med kompisarna, då bör vi reagera. Då blir den här medvetenheten för mycket på ont.

Och så kom den igen, den där rubriken som egentligen, enligt mitt tycke,  aldrig skulle ha fått publicerats, ett grovt övertramp och ett enormt skammande: Skippa sockret om du älskar dina barn!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet”. Visst, men det är likafullt Aftonbladet som ser till att sätta en sådan rubrik i rampljuset-såklart-den kommer att väcka massvis med reaktioner! Och ja, jag ger den ännu mer uppmärksamhet nu, men jag tycker att det är viktigt att vi pratar om den här hetsen och det här skammandet.

Artikelförfattaren, tvåbarnsmamman Anna Larsson berättar:

”Hon älskar inte potatis”, som hon säger och det går så långt att vi ibland ger upp och lagar annan mat till henne bara för att hon ska äta. Ingen bra idé. Nu vet hon att om hon inte äter maten så får hon kanske pasta i stället eller risifrutti om hon har tur. Men hon vet med säkerhet att yoghurt och müsli finns alltid som sista utväg och det är ju mycket godare än potatis.”

Okej, men så här är det. Alla barn äter inte potatisen med god aptit hur länge och envist en än provat och erbjudit potatisen, köttgrytan eller vad det nu kan vara. En del barn vill ha pastan oavsett vad som serveras. Det finns barn som äter selektivt. Jag ser rött när det ska utmålas som något dåligt att ge barn det de vill äta. Barn kan visa oss vuxna vägen, mer än vi tror. Skuldbelägg inte den förälder som faktiskt kanske glädjer sig åt att barnet fått i sig en risifrutti eller en smoothie på påse, skamma inte den förälder som serverar en stor skål vaniljglass till sitt barn på kvällen då barnet ratat allt annat under dagen. Gör inte det. Mängden socker i det vi äter är inte kopplat till hur mycket kärlek vi har inom oss till våra barn. Kärlek handlar om något helt annat. Kärleken finns här inom oss, som en inneboende varm kraft och har ingenting alls att göra med lördagsgodis eller risi-frutti på utflykten till lekparken. Skamma inte varandra. Omslut varandra istället i omtanke och peppa den förälder som kan behöva lite stöd.

Läs gärna även dessa inlägg av Liselotte:

Sött och Matprat-hur en talar om ätbara ting.

Texter jag har skrivit Selektiv Ätstörning, Glad av frukt och sur av godis, Ibland blir jag bara så trött-vad kan vi egentligen äta?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *