Luftslott ger en aldrig syre nog för att andas fritt.

Så här en vecka hemma med ett magsjukevirus som flyttat sig från familjemedlem till annan har jag hunnit reflektera en del. Det är ibland så oerhört lätt att sväva iväg i tankar, funderingar, målsättningar och blicka kanske åt helt fel håll till och med. Ibland kanske det får dig att gå vilse, följa fel bana eller leta det du vill finna på platser som inte alls kommer leda dig rätt.

Men så under veckan kom det här till mig: Viktigast av allt är ändå att ha människor omkring en som finns där no matter what. Som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Som jag kan vara precis den jag är tillsammans med. Ingen endaste onödigt dyr grej kan ge en något sådant-ever. Inte ens på andra sidan jordklotet finner du det du inte kan finna hemma, med dig själv eller med dina nära. Låtsaslycka rasar samman till slut. Luftslott ger en aldrig syre nog för att andas fritt. Aldrig.

Visst kan det låta klyschigt och som sanningar och konstateranden som du har gjort, som jag har gjort och som människor gjort både inom sig och inför andra igen, igen och igen. Men dock ändå. Ibland irrar du, så även jag, runt och letar på fel ställen. Siktar mot något som inte kommer göra dig-och mig-annat än stressad, orolig och kanske olycklig-för det är inte där och det du ska vara. Då kan en påminnelse ändå vara på sin plats. För hur mycket jag än vet något kan det ändå bli på ett helt annat sätt. Ibland har det liksom bara hänt. Plötsligt utan att jag egentligen vet hur.

Du kan inte resa till lyckan. Till friheten. Du kan hälsa på den men reser ändå tillbaka till något annat som du i själva verket flytt. Vad menar hon nu då?

Jo precis så här, när jag lever i, eller har levt i, ett virr-varr, i ett kaos, i ett tillstånd som är för mycket för mig att hantera, då vill jag inte så sällan resa bort. Alltså fly. Alltså sticka huvudet i sanden. Eller, i själva verket andas-pausa. Och visst, om en verkligen är medveten om att det är just det som sker just då, en paus, ett andningshål, att en kör ner huvudet i sanden för ett slag-ja då är det okej, tänker jag. Men om du inte flyr med vaken blick, då finns risken tyvärr att huvudet körs ner i sanden väldigt djupt och plötsligt sitter du fast-jag fast. You can run, but you can’t hide. Tids nog kommer allt ikapp en. Tids nog.

Och när allt kommit ikapp en och huvudet sakta och kanske inte alls så säkert dragits upp ur sanden kommer nog ändå till slut insikten om att luftslott inte kunde ge en någon varaktig lycka. Den här kärnan, den här inre harmonin. Att ha människor omkring en som finns där no matter what. Som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Som jag kan vara precis den jag är tillsammans med. Ingen endaste onödigt dyr grej kan ge en något sådant-ever. Inte ens på andra sidan jordklotet finner du det du inte kan finna hemma, med dig själv eller med dina nära. Låtsaslycka rasar samman till slut. Luftslott ger en aldrig syre nog för att andas fritt. Aldrig.

 


Bild: Pixabay.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *