När en ätstörning kan fylla en funktion-och att välja en annan väg!

Kanske reagerar ni på den rubriken? Va? Hur menar hon  nu? Kan en sjukdom verkligen fylla en funktion? Ja, det kan den och det gör en ätstörning så många gånger även om varken drabbade eller människorna i omgivningen alltid mitt i sjukdomens virrvarr förstår hur. Men många kan uttrycka även när de är sjuka, på vilket sätt sjukdomen faktiskt ger de någonting och på vilket sätt de är oroliga att må sämre om de försöker bli friska Just därför kan tanken på att bli frisk vara så oerhört skrämmande. Hur ska det då bli? Vem är jag då? Hur ska jag då kunna hantera mina svårigheter? Det är vanliga frågor personer som är drabbade av en ätstörning kan ställa sig.  Ju friskare en person blir desto mer kan saker och ting klarna och som frisk kan många ännu tydligare se vilken funktion sjukdomen fyllde i ens liv. Så är det åtminstone för mig!

Idag är jag frisk och fri från sjukdomen, från ätstörningen. Jag äter allt jag vill äta. Jag kompenserar aldrig. Jag bantar aldrig och behöver aldrig oroa mig inför, under eller efter en måltid. Jag äger ingen våg och lägger ingen större vikt vid siffran eller bokstaven som står på insidan av mina klädesplagg. Jag ser till att ha kläder jag trivs i och som passar min kropp. So far so good.

Däremot kan jag exakt och precis peka ut de tillfällen i livet, de perioder i mitt liv då ett ätstört beteende skulle fylla en funktion. Precis i vilka lägen jag tidigare skulle ha kunnat använda vissa beteenden som strategi för att hantera vissa svårigheter i livet, i tillvaron. Det är särskilt uppenbart då det är just umder de här perioderna jag blir obekväm i kroppen. Funderar på den. Betraktar den mer, utifrån perspektivet hur den ser ut. Hur jag ser ut.  Så är det och jag förstår precis att jag haft nytta av ätstörningen-för stunden. För märk väl, sedan är du fast. Sedan är då så i järnklorna fast i den överjävliga sjukdomen som en ätstörning är. En gång frågade en kollega  till mig om hon inte kunde få en släng av min anorexi. Nej du tack. du får inte en släng av den sjukdomen. Det är inte en snabb bantningskur. Den är rena rama fienden i ens liv, ett monster som sitter på din axel, över dig och på dig och aldrig, aldrig lämnar dig ifred.

När kaoset i livet är uppenbart, stressen snurrar runt, runt både sig själv och mig, när oron över små saker och stora saker är påtaglig och ångesten är stor-då, precis då kunde ätstörningen fylla en funktion. Ge mig lugn och ro, minska kaoset och få lite mer ordning och reda i sådant som inte alls var på sina platser. Då när ingenting med mig själv känns rätt, eller kändes rätt, när jag jagar tid och annat för att hinna med, hitta rätt och hålla reda på mig själv i tillvaron, hålla reda på saker i tillvaron och aldrig känner att jag lyckas med det jag företar mig, då kan ett ätstört beteende fylla en funktion. Lugnande, ångestdämpande, stresshanterande. Känslan av kontroll ökade, och skulle förmodligen öka även nu och i framtiden.

För stunden. Men sedan blir det bara värre och värre. Sedan skulle jag förmodligen vara fast. Sedan var jag fast. Sedan var den kontrollen uppenbarligen endast falsk. På låtsas. Ångest större och starkare än någonsin. Tvången och fobierna allt fler. Ett ätstört beteende är aldrig, aldrig en lösning som håller i längden. Aldrig. Aldrig någonsin. Livet måste mötas och bemötas på andra sätt.

Det här är viktigt. Att förstå vilken funktion ätstörningen fyller för en, eller fyllde. Jag känner det då och då, med jämna mellanrum. Det är nu, nu och nu jag förut hade använt mig av ett ätstört beteende för att hantera svårigheter. För stunden vet jag att det kan hjälpa.  Kortsiktigt. Men inte mer än så. Aldrig mer. Aldrig någonsin mer.

 

KOM IHÅG!

 

Stöd för dig som är drabbad av en ätstörning/närstående till någon drabbad finns att få via Frisk & Fri.  Det finns hjälp att få!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *