Förlöjliga inte mitt barns känslor.

 

För drygt en vecka sedan var jag med om en händelse som fick mig att tänka mycket på det här med vikten av att ta även barns känslor på allvar, att inte skoja med/driva med barns känslor. Många har säkert hört kommentarer likt dessa riktat till just barn, i situationer där ett barn varit ledset eller upprört över något, kanske till och med gråtit:

Det där är inget att vara ledsen för.

Det är ingen fara.

Nu räcker det.

Sluta svamla!

 

Vem är vi vuxna att bedöma (och döma) när ett barn ska vara ledset eller inte? Vem är ens en person att bedöma när en annan individ ska vara ledsen över något? Vem ska få avgöra vad som är något att vara ledsen för om inte den person som faktiskt är ledsen över något? Vad som inte ”är någon fara” bestämmer personen själv och när det räcker att vara upprörd och ledsen bestämmer också personen själv. Naturligtvis. Det här är inte ens något som diskuteras, i alla fall i princip inte, när det handlar om vuxna. Plötsligt tycks några andra riktlinjer gälla när  det gäller barn, i synnerhet småbarn. Tyvärr tycks det vara accepterat av många. Det är precis som att vuxna har någon slags förtur till värderandet av reaktioner kring olika händelser där barn är inblandade. Som om barn inte kan och även har rätten till att äga sina egna känslor och reaktioner.

Lek med tanken att du har en arbetskamrat som börjar gråta över något. Det dröjer inte länge tills någon går fram till personen och ber hen skärpa sig, ber hen sluta svamla och till och med kanske härmar personen som gråter. Kanske är det också så att ni  runt omkring inte alls förstod vad som blev fel, kanske tycker ni att det här blev alldeles överdrivet. Några av er visar det och talar om det också. Det var ju inget att bli ledsen över. Det skulle förmodligen uppfattas som en kränkande handling, inte sant? Men med ett litet barn, där reagerar inte alls alltid vuxenvärlden när någon av oss stora förlöjligar barns känslor, ett barns reaktioner över något som visst var något att bli ledsen för-för barnet!

För en dryg vecka sedan var jag alltså med om en händelse som fick mig att tänka kring just det här. Vi hade precis klätt oss och skulle snart åka hem efter att ha sett en innebandymatch. Mitt barn var ledsen och upprörd. Mycket upprörd, grät och skrek. Jag har tagit upp mitt lilla barn och bar henne i famnen. Vi gick i en korridor i sporthallen och när  vi passerade en kvinna, en för oss främmande vuxen person. I det ögonblick vi passerade henne tittade på mitt barn och började härma mitt barns gråt. Det var uppenbart. Precis när vi passerade henne börjar hon låtsas-gråta, tydligt och klart, gnällgråta liksom. Precis när mitt så ledsna barn passerar henne.

Ibland tänker man i efterhand ”varför sade jag inte ifrån?”. Precis när det är för sent kommer en på att en borde ha sagt något, kanske rent av sagt ifrån.  Den här dagen sade jag ifrån. Jag stannade till, tänkte efter, vad händer här egentligen? Det var liksom fel dag för ngn att provocera mig. Jag höll ej käft. Kanske gav jag hen en tankeställare i alla fall. Jag var  tydlig. Jag vill inte att ngn driver med mitt barns känslor, med mina barns känslor, med barns känslor överhuvudtaget. Jag vill inte att människor driver med andra människors känslor överhuvudtaget för den delen. Att förlöjliga barns känslor är inte okej. Jag vände om och gick tillbaka till henne.

Jag förklarade att känslorna är på riktigt. Att man inte ska förlöjliga små barns känslor utan ta de på allvar. Att det inte är okej att göra  såsom hon precis som hon hade gjort. Det är inte okej att göra sig rolig över andras känslor. Jag stod där och tänkte att jag förvånade mig själv.  Kvinnan mumlade något till svars, inga ord tror jag, mer ett mummel. Möjligen log hon ett nervöst leende. Kanske inte.  Jag gick därifrån och kände att jag gjorde helt rätt. Förlöjliga inte mitt barns känslor. Förlöjliga för övrigt inte någon människas känslor.

Bild: Michelle Joannides Barr

Vill du läsa mer om ämnet, läs Petra Krantz Lindgrens blogginlägg, Bör vi alltid ta barns känslor på allvar?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *