Klagosång till viktfixeringen.

Om jag hade haft talang för att skriva låtar hade jag presenterat den här texten som musik. En rätt så ilsken och bestämd rap eller nåt, med någon sångerska med attityd som framförde den. Orden skulle bankas in, tydligt artikulerade, vissa ord med mer betoning än andra. Jag hade valt att kalla den för klagosång till viktfixeringen. Men nu har jag ingen talang för att skriva låtar, men jag har en massa ord inom mig som under senaste tiden kommit upp till ytan som handlar om just viktfixeringen i vår värld. I det samhälle jag lever i. I den tillvaro mina barn växer upp i.

Det här är en klagosång till viktfixeringen, från barn till vuxen. Vi snackar BMI hos fyraåringar och mammorna skriker ut sin frustration i ord till andra mammor som vill lyssna. De undrar om deras barn verkligen är för tjocka, om de verkligen måste tänka mer på vad barnet äter. För mycket kolhydrater, för mycket socker? Inget godis på lördag och ingen glass på fredag? Barnhälsovården skapar oro hos föräldrar, för fullt friska barn som egentligen bara mår bra.

Det här en klagosång till viktfixeringen som fått oss att tro att det är siffran som talar om hur vi mår, om behöver gå upp eller ner. Kanske måste vi mäta och väga för att ha kontrollen på oss själva, på kroppen och vikten och allt vi äter? Måste vi väga lite mindre så siffran blir lägre, för det var visst så att ett visst BMI betyder övervikt? Det är en klagosång till viktfixeringen som får oss att glömma att benstomme och gener spelar roll, att hälsan handlar om ett större perspektiv, faktiskt om hela vårt liv.

Det här är en klagosång till viktfixeringen som gjort vågen till en inredningspryl, inte sällan en självklar grej. Vikten ska kollas och hållas under kontroll. Där hos din släkting eller din vän, där har du chansen, kanske i smyg, kanske trots att du varken vill eller behöver. Du ställer dig på vågen. Det kan ju ha hänt nåt. Du har ingen koll. Och efteråt kanske du mår så mycket sämre än förut. Siffran vände på allt, fick harmoni bli till oro.

Och kanske mest av allt är det här en klagosång till viktfixeringen som får våra barn stå framför spegeln, backa tills de ser hela sin kropp, granska sig från topp  till tå, se på brösten som växer och de allt bredare låren. Hur ser jag ut och hur ser hon ut? Tjejer som tar tag i sin mage och nyper. Luncher som ratas och lögner om maten.

Hur ska de veta hur farligt det är, att fastna i ett tänk kring maten och vikten? De ser löpsedlar skrika om kilon och allt plattare magar. De ser vuxna som räknar steg varje dag, de ser vuxna som bestämmer sig för att tappa sina kilon och göra det fort. De ser vuxna som skakar och dricker ur flaskor istället för att äta med barnen. Det här är en klagosång till viktfixeringen i vår värld, till viktfixeringen i vårt samhälle, i den tillvaro där era barn växer upp. Det här är en klagosång-fylld av oro.

 

 

love your body

 

 

En kommentar

  1. Pingback: ”Min hälsoförebild är att se ut som du” – Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *