Ett friskare liv-om psykisk ohälsa.

Idag har jag rensat bland pärmar och papper och fram kom papper och dokument från Försäkringskassan och sjukvården. Diagnoser som avlöser varandra och sjukperioder som förlängs. Häromdagen var det World Mental Health Day. Psykisk ohälsa är fortfarande tabu, även om vi pratar om det mycket mer idag än när jag insåg att det var just psykisk ohälsa som drabbat mig.

Jag minns i hela kroppen och själen alla de gånger jag önskade att jag hade något mer synligt. En gipsad arm eller något. För de perioder min sjukdom inte varit direkt synlig för omgivningen har jag känt mig som allra minst förstådd. Från många håll. Allt som finns syns inte- om man inte tar sig tid att se. Någon önskade sig en gång en ”släng av min anorexi” och andra har tyckt att jag bara skulle skärpa till. Somliga tycktes tro att jag som var så klok borde veta bättre än att vara sjuk.

 

anxiety-1337383_960_720
Bild: Pixabay.com

När jag skummade igenom texten på papper efter papper där diagnoser och nedsatt arbetsförmåga slogs fast blev jag åter påmind om att jag idag har ett friskare liv. Flera av diagnoserna jag under åren har haft är jag långt ifrån idag, somliga mer, somliga mindre. Jag arbetar och har nu gjort det utan sjukskrivning under ganska många år. Det är 8,5 år sedan min före detta chef tog med mig i sin bil och åkte med mig till kommunhälsan. Jag orkade inte mer. Det gick inte längre. Jag fixade inte tillvaron så som den var då. Hon såg det tydligare än jag vid tillfället.

Ganska snabbt fick jag träffa den psykoterapeut jag tidigare träffat under så många år förut. Hon tittade på mig och sade: ”Jenny, du påminner så mycket om alla de människor jag träffat med utmattningsdepression, förutom att du också har ätstörningen med i bilden.” Så var det. Ätstörningen hade kommit krypandes tillbaka, slug som en räv och hal som en ål. För att försöka hantera livet trädde det verktyg jag kunde så bra (men som är så dåligt) fram-ätstörningshelvetet. Återigen dämpade jag min oro, min ångest, min stress och mitt kaos med maten och ätandet, med ett fokus på kroppen och vikten. Ätstörningar fyller verkligen en funktion. Det håller inte i längden men beteenden som hänger ihop med ätstörningen kan verkligen fylla en funktion för den drabbade.

Tillbaka på dagvården ganska snabbt. Ett år. Varje dag så gott som under ett års tid. Den här gången mer långt ifrån bara en problematik, långt ifrån bara en diagnos. De går liksom in i varandra diagnoserna och trasslar in sig i varandra och själv såg jag inte vad som var vad. Kanske är det inte viktigt. Mycket hänger ihop. Jag hade både fler och starkare tvång än jag haft förut. Fobier var tydligare och var mycket mer ångestladdade. Allt var liksom mycket mer komplext.

För mig har det varit viktigt att förstå och idag förstår jag mycket mer än jag någonsin trodde att jag skulle förstå. Men kanske viktigast av allt, jag har uppnått en acceptans som i sig har varit en viktig del i behandlingen. Acceptansen. Modet att möta det som finns, men som inte är lätt att leva med. Allt går inte att förändra. Allt är inte lätt att leva med. Men istället för att kämpa mot behöver jag leva med. Lära mig leva med istället för att försöka förändra. This is me. Punkt.

Jag lever ett friskare liv,  med lördagsgodis utan att oroa mig för söndagen, utan att må psykiskt dåligt på söndagen, utan att planera hur jag ska motionera och äta den dagen och nästa och nästa. Jag lever ett friskare liv och äter mig mätt även när ingen ser på och äter sådant som förut var så förbjudet och laddat även när andra ser på. Förut var det liksom en helt annan sak att äta det förbjudna när ingen annan jag visste om det. Jag lever ett friskare liv utan dag efter dag med oförklarlig gråt och ångest som kastar sig över mig på morgonen, som får min kropp att inte göra som jag vill. De morgnarna finns inte längre. De där morgnarna när någon annan måste ta av mig mina skor för att jag bara skakar. Det där är jag fri från.  Jag ligger ner avslappnat när jag sover och behöver inte skriva av mig varje kväll för att kunna sova utan oro inför morgondagen. Det behövs inte gummisnoddar runt handlederna för jämnan. Jag kan fortsätta och fortsätta. Även om det finns saker inom mig som spår från det förgångna så lever jag ett så mycket friskare liv. Även om det finns sådant inom mig som jag alltid kanske får leva med så är det här livet ett mycket friskare-och friare liv. This is me.

 

I mina gamla anteckningar står det:

”Fastän jag vet att jag har livet framför mig känns det ibland som att mitt liv är slut.”

 

the-battle
Det var inte slut. Jag skrev längre ner i samma text att jag ville räddas. Och idag lever jag ett så mycket friskare liv.

 

4 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *