Att få frågan om en är gravid, när en inte är det!

Jag har  gjort det en enda gång i hela mitt liv, frågat någon om hon var gravid och det visade sig att hon inte var det. Jag brukar inte fråga, men den gången för ganska många år sedan gjorde jag det-och svaret på frågan var nej. Så jag ångrade mig. Jag ångrade mig så det kändes i hela kroppen och det gick liksom inte att påstå att personen framför mig hade hört fel. För jag hade ställt frågan, frågan en inte bör ställa. Jag hade trampat i klaveret och det var bara för mig att be om ursäkt. Efter den gången har jag aldrig gjort om det och jag kommer inte göra det heller. Aldrig.

Tidigare i sommar fick jag frågan, är du gravid? För ett ögonblick behövde jag tänka efter, hörde jag rätt? Men visst gjorde jag det! Personen framför mig hade frågat mig om jag var gravid. Jag är INTE gravid, så jag svarade ändå ganska så snabbt med ett tydligt nej.

Seden snurrade en del tankar. Ser jag gravid ut? Putar magen så mycket? Och jag kom fram till att uppenbarligen måste den person tyckt att jag såg misstänkt gravid ut. Kanske gör det sitt att jag är rätt så bystig? Kanske gör det sitt att den inte så platta magen syns särskilt väl med klänning på? Oavsett varför, jag är inte gravid, men ändå hade någon tänkt tanken… är hon gravid-och frågat! Sedan fortsatte tankarna i stil med: Det här är jag. Så här ser jag ut i precis de här kläderna som jag trivs i. Jag mår bra. Det här är jag och om någon nu skulle tycka att jag ser gravid ut så är det så. Jag är okej med det.

Jag tänkte inte att jag måste gå ner i vikt eller få plattare mage för att förebygga att det ska hända något liknande igen. Jag tänkte inte att jag ju måste se jättestor ut när någon ställer den frågan. Jag var okej med det här, även om jag reflekterade en del över vad som inträffat, men det är också okej. Då slog det mig: Jag har kommit riktigt långt när jag är okej med att någon frågar mig om jag är gravid när jag inte är det.

Jag skrev om det på min Facebook-sida samma dag som jag fick frågan och då fick jag en fråga:

Jag hoppas uppnå det någon dag. Vet inte vad jag ska svara då någon säger så blir så arg och ledsen händer ofta.  Har du några konkreta tips på vad jag kan svara?”  I en sådan stund kan det vara väldigt svårt att finna sig, men Magdalena Ribbing kom med några bra tips:

”Bättre är att ni säger milt när ni får frågan om ni väntar barn ”hur menar du?” och då måste den som frågar säga ”ja, du har en bulligare mage nu så jag trodde att du osv” och då säger ni lika oföränderligt milt ”jaså det var så du menade” – utan att svara med ett ja eller ett nej. Gör ni det här ett par gånger kommer frågorna förmodligen att upphöra.”

”Ett annat sätt är att vänligt svara ”du kommer att se om jag blir gravid” – fast då har ni svarat egentligen att så är det inte just nu.”

”Eller att ni säger ”jag lovar att berätta för dig när jag får barn” vilket bör få frågorna att fatta att ni inte vill svara, ytterst få kvinnor får barn utan att omgivningen har lyckats notera det.”

Om inget av det känns bekvämt kan en svara ett kort nej, men så rakt och stolt hållning som möjligt. Utan ursäkter om hur en ser ut, eller om att det inte är någon fara eller annat ursäktande. Kort och gott nej.  Eller ”Nej, jag är inte gravid”, som jag svarade. Inget mer.

gravid
Bild: Pixabay.com

 

Mina blogg-kollegor har skrivit en del i ämnet. Läs gärna  Johannas ord där hon bland annat skriver något så bra som:

Om någon gått upp i vikt: kommentera det inte, du har ingen rätt eller anledning att göra detta. Vikten är var och ens jävla ensak. Det är förnedrande och skammande för en person att få frågan om hon är gravid, bara för att hon råkar ha gått upp i vikt. Hon kanske bara VILLE gå upp i vikt?! Vad sägs om det???”
Vill också tipsa om Liselottes text Att inte ha mage.

Har du tips på något bra ”svar-på-tal”? Eller har du något att berätta om ämnet? Maila mig på jenny@livskick.nu eller lämna en kommentar.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *