Från sorg till tacksamhet.

Ni vet nog vid det här laget vilken historia vi haft med amningen vårt yngsta barn och jag. Hur mycket vi trivdes med amningen och hur abrupt slut det blev. Hur amningen fick skulden och hur de vi träffade på sjukhuset talade om för mig att amningen gjorde mer skada än nytta, att den var av ondo. Till slut, en dag, helt oväntat tog det slut. Vår amningsresa. Jag kunde inte ens veta att den morgonens amning var den sista för oss. Men det var den.

Och vilken sorg som sedan sköljde över mig. Vilken smärta. Som om jag var nära att drunkna i en sorg som liksom översköljde mig på nytt varje gång precis när jag skulle hämta in ny luft i mina lungor. Tårar ned längs mina kinder som jag inte ville torka bort. Ångest och ilska. Ångest och sorg. Ångest och ledsenhet. Sådär höll det på i ett chocktillstånd, för hur hade jag kunnat förbereda mig på att vi skulle upphöra med amningen på grund av ett hot om en soc-anmälan på grund av att jag ammade mitt barn. Men så blev det. Och det var en sorg i sig.

närhet

Men nu. Från sorgen till tacksamheten. Den här närheten är oslagbar. Amningen tog slut men hon älskar att mysa innanför tröjan. Hon kan prata om att hon slutat, om att hon gillar ”tisse”, om att smaka. Ibland sätter hon munnen runt bröstvårtan och rör sin lilla mun. Säger smakar. Säger gillar. Åh vad jag ändå är så himla glad för den amning vi fick tillsammans. Jag är glad att hon minns. Hon kan prata om amningen. Hon minns. Vi minns. Och jag har inte längre enbart en sorg. Här finns även en tacksamhet som faktiskt växer för var dag. Nu vilar jag ett tag i tacksamheten, av all den här närheten. Sedan är det tid att göra vad jag kan för att ingen ska behöva uppleva det jag fick uppleva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *