Vårvinterns vernissage- plötsligt blir det ljust igen.

Så är den här igen. Vårvintersolen. Här uppe i norr är det så märkbart. Plötsligt är det som om vårvintern bjuder in till vernissage, för visst är det konstverk som naturen bjuder på ibland, helt gratis.

 

vårsol

När jag har gått med barnvagnen längs landsvägen under sportlovet har jag stannat upp ibland och sett mig omkring, titta på naturen, på omgivningen, på allt det vackra. På snötäcken, på solstrålar som lyser upp omgivningen och på kalla trädtoppar som ändå tycks mjukna upp i det skarpa ljuset.

Men det är något just med det här skarpa ljust. Det blir en oerhörd konstrast. Först mörker och sedan ljus. Skarpt ljus. Allt ska liksom vakna igen, även om det är ett bra tag kvar innan allt sträcker på sig i sin fulla längd, men visst kan vi redan nu höra gäspningarna från naturen som ska vakna till liv igen. Det finns redan nu så mycket vackert att se.

Den här vårvintern, den brukar också kunna vara min tunga tid. Den jobbiga tiden som liksom utan förvarning tagit ett krampaktigt tag om mig och inte förrän när jag stanna upp och funderat har jag kommit ihåg att det är samma månader igen. Det är lättare nu. Det är lättare att hantera brytningen mellan mörker och ljus.

Inte för att den inte känns. För den känns i kroppen får många med mig, det vet jag. Det är liksom något med det här med knoppar som brister. Det brukar ju sägas att det visst gör ont.

Men visst är den ändå härlig vårvintersolen. Nu värmer den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *