Din bebis väger för mycket-ska vi verkligen banta våra bebisar?

Jag har hört om det ibland. Jag har läst någon artikel om det någon gång. Men det är så tokigt så att jag knappt kan tro att det är sant. Att vi ska prata om att  små bebisar väger för mycket eller kanske ännu värre-äter för mycket. Det är ju så tokigt att det knappast går att beskriva med ord. Eller inte på något annat sätt heller. Det är bara så dumt.

Häromdagen läste jag denna fråga på ett mammaforum:

”Vad vägde era små skatter vid 2 månaders ålder?”

Det var en mamma som precis hade varit på 2 månaders-kontroll med sina lilla bebis som ställde frågan till andra mammor och berättade att:

Men doktorn vi var till tyckte våran lilla grabb åt för mycket.”

 ”Han tyckte vi skulle ge honom mindre eller hoppa över ett mål.”

Det här ju helt makalöst tycker jag-vi pratar om en 2 mån bebis! Jag insåg att den här mamman är långt ifrån ensam om att få sådana här utlåtanden. En mamma med en 4 månaders bebis berättar:

”BVC tycker att vi ska sluta med nattmålet och begränsa maten på dagen, försöka byta ut nåt mål mot lite vatten osv.” (för att hennes viktkurva går för mkt uppåt)

Denna mamma tycker, och det med all rät,t att det är vansinne att få rådet att banta en baby.” De kommer bli utsatta för nog med vikt-hets ändå i sina liv”, menar hon. Så sant. Det finns stor risk för det.

Ja tyvärr verkar det inte vara ovanligt att föräldrar får höra att deras baby väger för mycket och äter för mycket:
”Det fick vi höra  varje vecka för sonen gick upp minst 350gr varje vecka men jag stängde öronen för vikt och längd följdes åt.”,  berättar en annan mamma.  Den bebisen skulle enligt rådet från BVC inte äta så  ofta som han gjorde och ville.
Vad säger då expertisen? (Ja, man kan ju tycka att de som ger råden ovan också borde anses vara experter-men är de där verkligen råd värda att lyssna på?)
Den här läsarfrågan publicerades i mars nummer av tidningen Föräldrar & Barn:
1560708_10153934591590531_1116572394_n

En läsare skriver in angående att hon anser att hennes brorson ammas för mycket! BVC ska också tydligen ha sagt att barnet väger för mycket och att han inte borde ammas så mycket. Kvinnan skriver att hon sett en bild på babyn och att han ser jättetjock ut. Hela insändaren känns enbart ledsam.  Att någon bekymrar sig om sådant, ser på ett spädbarn på det viset och bemödar sig att skriva in till en tidning om det. Beklämmande.  Ja, men vad får hon då för svar?

Kvinnan som forskar om amning och fetma svarar klart och tydligt:

Först och främst kan vi konstatera att det är bra att amma, och det kan delvis skydda barn mot fetma. Idag finns det inga vetenskapliga belägg för att det är farligt för ett spädbarn att vara knubbigt. Första året innebär en intensiv fettspurt.”

Vidare:

”Jag tycker aldrig att man ska banta en bebis. Man ska som förälder inte fundera så mycket på bebisens viktuppgång, det viktigaste är att lära sig att tolka bebisens signaler…”

Kloka vettiga svar! Såklart vi inte ska banta våra bebisar.

 

9 kommentarer

  1. Pingback: 4-åriga dottern skulle banta | Johanna Arogén

  2. Josefin

    Inte så konstigt att det sprider sig till bebisar. Mammor är så osäkra och så oerhört rädda för att barnen ska bli det värsta man kan vara i vårt samhälle, d.v.s tjock. Du kan vara vad som helst, men inget så skamligt som tjock.

    Jag har sett det bland föräldrar i min närhet också. När den tunna, väldigt smala tvååringen ville ha en macka efter vällingen (två timmar efter på ett ungefär) så säger mamman nej för att ”hon behöver inget mer nu, nu vill hon bara ha för att det är roligt”. Mamman pratar också med väldig stolthet om sitt smala barn och pratar ständigt om hur hon själv behöver gå ner i vikt. Mamman själv har väl dessutom ett BMI på kanske 21 och är smalare än de flesta jag känner. Kanske ska man tycka synd om henne, men jag tycker bara att det är förbannat tröttsamt.

    Barn brukar börja reglera sitt matintag själva i tvåårsåldern. Även de som äter som om varje måltid var sista måltiden, börjar känna när de är mätta och nöjda. Det är i alla fall min erfarenhet bland de barn jag träffat.

    Sedan måste man acceptera att barn och vuxna är olika och ser olika ut. Alla kommer inte att ha samma vikt, samma ätmönster och samma utseende. Det måste vara ok!

    Ett av mina barn har varit en storätare. Hen gick upp 500g i veckan under första veckorna av sitt liv (amning) och vägde massor och var väldigt lång. Idag, 9 år senare, är barnet långt och smalt (inte spinkigt eller magert och kommer aldrig att vara!) med en kropp full av muskler.

    1. Tack för din kommentar! Ja, det förekommer absolut alldeles säkert det du beskriver-ledsamt är bara förnamnet. Men visst är det ju heltokigt att det ska bli sådant fokus och sådan fixering redan på BVC. Det du skriver här: Sedan måste man acceptera att barn och vuxna är olika och ser olika ut. Alla kommer inte att ha samma vikt, samma ätmönster och samma utseende. Det måste vara ok!”-det är så viktigt!

      Med vänlig hälsning Jenny

  3. Pingback: Den australiska paradoxen | Liselotte Melander

  4. Pingback: Barn & Bantning | Liselotte Melander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *