Att ge är att få.

 

Rubriken säger mycket. Att ge är verkligen att få. Den känsla som infinner sig i min kropp när jag vet att jag gett något till någon eller några andra, något  som betyder något  är fantastisk. Att ge är verkligen att få. Att veta att jag har kunnat göra något bra för någon annan känns bra. Vi behöver värna om varandra, ta hand om varandra, hjälpa varandra, hjälpas åt. Alla kan göra något för någon annan. På sitt sätt. Eller hur? Det behöver inte ens vara dyrt att ge, men det man ger kan vara väldigt värdefullt för någon annan.

Jag tänker inte alls enbart på saker och dyra gåvor, även om det kan betyda mycket att ge något materiellt till någon annan, till någon som verkligen behöver något, eller att ge något litet åt en vän, något som verkligen är just för henne eller honom. Att ge är att få för att det fyller mig med värme och kärlek när jag vet att jag kunnat  glädja någon annan.

Kanske är det bland det finaste vi kan göra för varandra att ge av oss själva och av vår tid. När jag tänker tillbaka på min barndom så är det inte saker jag fått som verkligen betytt något, utan stunder jag haft med mamma eller pappa eller någon annan närstående. Minnena av min mamma sittande på sängkanten när jag låg ihopkrupen under täcket i tårar-det minns jag tydligt. Jag minns att hon fanns där. Sådant glömmer man aldrig. Jag hade heller aldrig glömt (är jag rätt säker på) om hon aldrig heller funnits där och delat mina ledsna stunder.

Idag fylldes jag av värme och mina ögon tårades.  Jag var och lämnade påsar med saker som kommer att komma flyktingfamiljer i Norrbotten till gagn. Jag hämtade upp saker på ett par ställen och sedan körde jag vidare och lämnade det till en av kvinnorna som samlar in saker i vår stad. Vi hade ett fint samtal hon och jag. Hon visade stor tacksamhet. Nästa vecka kommer sakerna jag körde iväg med idag komma till glädje och nytta för några andra.

Nästa vecka kommer några barn kunna spela fotboll med bollen som sonen valde att ge bort.

 

10380276_10202696564153391_1300444890647178719_n

En kommentar

  1. Pingback: Det här med att jag får dåligt samvete av att ge... | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *