Ett barn till? Om hur somliga lägger sig i människors familjebildning.

Idag ska jag reflektera över ett fenomen som jag tycker är otroligt märkligt och ledsamt. Jag förstår mig inte på det. Det handlar om att andra människor lägger sig i hur många barn vuxna människor väljer att skaffa. Naturligtvis kan man fråga och undra, men det handlar återigen om hur. Jag talar om det här ifrågasättandet och att somliga tar sig friheten gå över en gräns, som jag ser det, och fäller kommentarer och påståenden om andras val.

Redan innan jag blev gravid med tredje barnet och var öppen med att gärna ville ha fler barn, ibland till och med efter att någon kunde ha frågat, kunde jag möta kommentarer som:

  • Nämen, nog räcker det nu.
  • Ni som har två friska barn-och en av varje också!

Just det där att vi redan har en pojke och en flicka är återkommande. Mycket märkligt! Vi vill ha ett till barn till vår familj för att vi känner och vet att vi har plats för ännu en familjemedlem, för att vi vill utöka vår familj med ytterligare ett barn. Vi vill ha ett barn till och det sista det handlar om är att vi önskar oss ett barn av ett särskilt kön. Och nej, som svar på de nu ständigt återkommande frågorna om vi vet vad det ska bli och om vi tagit reda på barnets kön är svaret nej.  Jag är mest av allt nyfiken på vem det är som ska komma till vår familj, vem det är-alltså vilken person som ska berika vår familj med sin existens.

När det väl blev känt att vi väntar tillökning har jag hört konstaterandet:

  • Men sedan räcker det väl ändå.

Vem är andra människor att ens uttala sig om när det räcker för andra att uttöka sin familj med fler barn?

  • Men ni ska ju orka med också.

Det är ett argument jag också fått höra. Jag vet. Jag vet att vi ska orka med de barn vi sätter till världen. Jag kan lova, vi tänker igenom våra val. Sedan vet man aldrig helt säkert vad livet tar för vändningar, oavsett om man har noll barn, ett barn, två barn eller fler barn.

Ja, det här är ett märkligt fenomen och jag har blivit varse om att jag är långt ifrån ensam om att få ”goda tips och råd”.

En blivande 5-barns mor får då och då frågan  ”kommer du verkligen att orka?”  Omgivningen är negativ till att hon och hennes man skaffar fler barn, medan hon själv tycker att det ”rullar på”.  En annan flerbarnsmamma får kommentarer som att ”ni måste inte föröka er för hela jordklotet.”

En blivande 4-barns mor får höra kommentarer och frågor som:

  • Hur ska ni ha råd?
  • Stackars barn med så många syskon som måste slåss om uppmärksamhet?
  • Hur ska ni orka?
  • Ni måste inte befolka hela jordklotet?
  • Efter denna är det dags för sterilisering väl?

En 4-barnsmamma berättade för mig om hur den närmaste omgivningen var negativt inställd när föräldrarna började prata om längtan efter ett fjärde barn. Fortfarande när barnet är fött finns känslan hos föräldrarna kvar-att behöva försvara sina val.

Jag följer programmet Familjen Annorlunda. En av mammorna där har ett par gånger berättat om omgivningens synpunkter, hur andra istället för att vara glada för familjens skull, frågar, kommenterar och delar med sig av sina synpunkter.  Mamman undrar, av naturliga skäl, varför människor inte bara kan glädja sig åt att de har fått så många barn. Hon ställer sig frågan, tycker de inte att vi kan ta hand om våra barn? Sorligt att det ska vara så där.

Återigen, man kan tänka och tycka en hel massa, men visst bör man tänka efter vilka tankar och åsikter man delar med sig av? Vilka yttranden gör mer skada än nytta?

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en så fin bild jag såg igår på Hafvas Facebooksida.

graviditet

 

Jag önskar var och en mod och styrka att välja sin egen väg, att välja den väg som passar bäst för just dig och din familj.

 

 

2 kommentarer

  1. Pingback: Ung mamma (TBT) | Liselotte Melander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *